Sagan om vintern (vers 2)

Mariagrazia Orlandini

När vintern kom till skogen var trädet röda och gula och luften fylld av lustiga fåglar. Men så fort träden fick syn på honom ruskade dom på sig och tappade alla bladen – och fåglarna flög sin väg. Ingen blev glad då vintern kom, och alla skulle bli glada om han stack!

Jag ska nog visa dom vad jag kan, tänkte vintern och yrde snö över marken och blåste frost över träden. Han isade ner bäcken och klädde granen med glittrande istappar. Men ingen blev gladare av det.

Rådjuren sparkade med hovarna i snön och sade att vintern hade frusit sönder deras mat. Ekorren skrattade och sade att han minsann gömt undan mat någonstans, även om han inte mindes var… Kråkorna kraxade, räven skällde, älgen råmade och ugglan himlade med ögonen åt alltsammans.

”Kommer inte våren snart, mor?” sade en harunge harigt och kurade tätt intill mors varma päls.

”Jo, mitt barn”, sade harmor och alla vände sig mot henne för att lyssna, även vintern som gömde sig i skuggorna. ”Snart kommer våren”, sa harmor, ”och med henne kommer värmen. När våren går genom marken växer blommor i hennes spår, träden vecklar ut sina blad, och fåglar kommer flygande från andra sidan jorden, bara för att sjunga hennes lov. Då slipper vi ur den bistra vinterns grepp. Så länge vintern är här kan våren inte komma, men när hon kommer måste vintern fly sin kos.”

Vintern hade aldrig förr hört talas om våren. Slut var det med ungdomens vilda lekar. Borta var lusten att förfrysa, nerisa, anstorma och beblåsa. När dom andra vintrarna lekte kindbit och frostknäppa eller försökte göra hundra sorters snö, så töade han mest omkring i sin skog och tänkte på våren. Han ville gärna se denna kvinna som var så vacker att marken började blomma och fåglar sjunga. Inte tänkte han ge sig av då. Nej, han skulle skruda sig i sin finaste klädnad och hälsa henne som en drottning.

Så kom det sig att vintern började längta till våren, precis som alla andra. Luften blev varmare och solen dröjde sig allt längre kvar på himlavalvet var dag som gick. Skogens innevånare blev allt gladare och piggare – alla utom vintern som kände sig trött och hängig. Typiskt att jag skulle bli förkyld just nu, tänkte han, nu när våren kan komma när som helst.

Och just då kvittrade en fågel till:

”Våren kommer, varm och skön.
Bort med bistra vintern kall.
Våren kommer, varm och grön.
Snart är vinterns saga all.”

sjöng den.

Vintern ville se vacker ut då våren kom, och han klädde skogen i sin skönaste vinterskrud. Han kammade över dom kala fläckar med snö och kastade frost på den busiga bäcken. Han yrde omkring överallt och styrde och ställde så allt blev vackert och vitt.

Då började djuren klaga.

”Varför inser inte den gamle bitvargen att hans tid är ute?” muttrade den gamla slagbjörnen som krupit ur sitt ide och frös om ena tassen.

”Han tror att han kan stoppa våren!” pep gamla fru Mus som tänt en tallbarrsbrasa för att värma sig.

”Det kan han inte!” sa räven och skakade snö ur pälsen. ”Han kan bara försena henne, aldrig stoppa henne.”

Våren kom allt närmre och vintern var nervös. Snön smalt och marken började lysa igenom som fula sår här och där. Istapparna lossade och föll till marken. Det kliade och stack överallt. Vintern kände sig gammal och trött. Hans tårar föll tunga från träden och gjorde marken sur.

Och nu var våren nära. För varje dag som gick stannade solen uppe lite längre i hopp om att se henne. Det kom fåglar flygande från hela världen. Dom sjöng att våren var på väg. Alla djur som legat i ide vaknade upp. Det var fröjd och gamman, fest och glädje.

Alla var glada utom vintern. Han var luggsliten och eländig. Om våren kommer nu kan jag inte visa mig, tänkte han, och hans tårar föll tunga från träd och buskar; marken blev blöt och sur.

Men så kom hon då till slut. Liten och späd var hon, och knappt hade träden löv att skyla henne med. Men där kom hon – och hon var så vacker! Hon kom då natt och dag var lika långa; sista dagen innan vintern var tvungen att fly till kallare trakter.

Hela natten satt de uppe och pratade, och dom hade bara ögon för varandra. När morgonen kom var vintern bara en liten pust som flög hem till sina föräldrar i norr. Och våren var ensam kvar.

Det skulle dröja ett helt år innan de träffades igen, och så är det varje år. Det är därför våren bär ett drag av vemod, mitt i allt det vackra. Och varje år sjunger vårens bäckar om vinterns och vårens kärlek som blommar blott en dag om året.

Om du lyssnar riktigt noga kan du höra det.


This fairy tale in English: Winter’s love.


Här finns Sagan om vintern (vers 1) av H C Barregren

Det här inlägget postades i Alla sagor, Sagor 2008 och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Sagan om vintern (vers 2)

  1. Betty skriver:

    Jag tyckte om båda versionerna av denna saga. Vemodigt men vackert. Kunde se det framför mig, som en slags gammaldags animation för barn, jag vet det låter konstigt…

  2. admin skriver:

    Vad kul att du tyckte om den, och visst är de gamla animationerna de bästa ;-)

  3. Charlotta skriver:

    Hej!

    Läste lite om upphovsrätten…
    Skulle vilja låta mina elever läsa en del (fram till fåglarna sjöng) ur ”Sagan om Vintern” som läsläxa (tema vinter) det är en åk 3.

    MVH Charlotta

    Svara gärna snabbt.

  4. Christer Barregren skriver:

    Vad kul! Det går bra :-) Här är en något kortare variant av samma saga: http://www.bums.nu/sagor/5

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>