Det är tyst och mörkt. Alla sover utom ugglan som varit vaken hela natten. I den lilla dammen, där äggen inte har kläckts, är det stilla, inte en vindfläkt krusar ytan på det svarta vattnet. Sländorna som ligger där tillhör en art som bara lever en dag. På en dag ska dom hinna växa upp, hitta en partner och bli föräldrar – och när solen sjunker bakom horisonten ska dom dö.

Och solen, den sticker redan sina första morgontrötta strålar över horisonten. Överallt i dom små äggen börjar sländorna sträcka på sig och gäspa stort. Sedan spricker äggen upp, ett efter ett, och sländorna klättrar ut. Dom vänder sig mot solen som värmer deras genomskinliga kroppar; av solens värme får dom styrka och färg, och snart kan dom flyga iväg.

Men en slända ligger kvar i sitt ägg. Han sträcker på sig och gäspar stort. Solen värmer så skönt på hans rygg. Han vänder sig om för att sova en stund till. Men då knackar det på äggets vägg. Det är hans syster.

“Ska du inte stiga upp nu?” frågar hon. “Alla andra har stigit upp.”

“Ja, jo”, säger han. “Snart. Jag kommer. Okej.”

Han sätter sig upp och gnuggar sömnen ur ögonen. Sedan öppnar han ett hål i väggen och klättrar ut. Där ute surrar det av upptagna sländor överallt. Livet är kort och det är så mycket man ska göra. Ingen har tid att vila. Och den lilla sländan sträcker stolt på sina vingar. Solens värme gör att de får styrka och färg, och han slår ett par slag med vingarna i luften. Åh, vad det är skönt att leva ändå, tänker han. Och så – med ett surr flyger han iväg.

Det är underbart! Marken är grön och himlen är blå. Han är fri och stark och livet är härligt. Han gör en looping i luften och skriker: “Tjoho!” Han stiger brant och dalar sakta ner – skrattar och jublar. Det är så roligt att flyga. Det är så härligt att leva. Han glömmer dammen där han fötts. Han glömmer alla sina bröder och systrar och allt man måste hinna, ty livet är kort, så kort. Hela förmiddagen flyger han omkring och upptäcker livet och världen. Och när han landar bredvid sitt ägg är han redan vuxen, en man mitt i livet.

Runt om honom surras det och arbetas det lika mycket som förut. Många har redan lagt ägg och bäddar in dom små i vitt, skyddande skum inför natten. Några par grälar, andra flyger förälskat förbi med djupa suckar. Ingen har tid att stanna upp och ta igen sig. Livet är så kort och det är så mycket som ska hinnas.

“Och vad sysslar du med då?” frågar en stor, stöddig slända med ett blått ansikte.

“Jag?” svarar sländan. “Jag sitter och tänker på livet, på hur blå himlen är. Om det är havet som lånat sin färg åt himlen – eller har himlen lånat sin färg åt havet?”

“Du var mig en konstig en”, säger den stöddige. “Varför söker du inte en maka som kan föra dina larver vidare. Istället förspiller du ditt liv på att ställa dumma frågor som ingen trollslända kan svara på! Se, vad ska nu det tjäna till?”

“Tja, säger sländan och kliar sig på huvudet. Inte vet jag. Men varför ställer livet så många frågor om ingen ska försöka svara på dom? Det verkar ganska meningslös, tycker jag”

“Jaja,” säger den stöddige sländan med det blå ansiktet. “Du växer väl också upp en gång och inser vad som är viktigt här i livet. Hoppas bara för din skull att det inte är för sent då!” Han skakar trött på huvudet och vänder han sig mot sina ägg. Han ser på dem med kärleksfull blick, lägger på lite mer skum och flyger iväg till sin fru.

Kvar på sitt grässtrå ligger den lilla sländan och tänker på allt och ingenting medan solen vandrar över himlavalvet utan att säga varför eller vart. Snart somnar den lilla sländan med ett fridfullt leende på läpparna. Han drömmer om himlen och det blå havet. När han vaknar är det redan kväll – solen sjunker sakta ner, och han har blivit gammal. Hans leder är stela och hans syn är svag. Men runt honom surras det jobbas det ännu. Alla har bråttom och vill lägga så många ägg som möjligt innan natten faller. Ja, livet är kort. Det är så mycket man inte hinner med.

Nu sjunker solen stor och röd bakom horisonten. Natten kommer, och med den kylan. Ännu en generation sländor har sett livet födas och bli gammalt – och nu ska de dö. Som tröst tänker de på äggen som de lagt, och på alla nya sländorna som ska se solen stiga upp nästa dag, tack vare dom. Så tänker dom alla utom vår lilla slända, han som inte brydde sig om det som var så viktigt. Han har haft annat att tänka på.

Fram till honom kommer den stöddiga sländan som nu är gammal och svag och inte alls har ett blått ansikte utan ett grått! Han vänder sig mot grässtrået där den lilla sländan ligger med ansiktet mot natthimlen.

“Nå”, säger han, “ångrar du dig inte nu? Inget har du gjort, och inget blir du hågkommen för! Vi andra har gjort så mycket, och du har ingenting! Ångrar du dig nu?”

Den lilla sländan vänder sig mot den stöddige med ett fridfullt och lyckligt ansikte. “Nej”, säger han, “jag ångrar ingenting. Jag har gjort något som ingen annan gjort.”

“Jaså du”, säger den stöddige och hostar svårt. “Vad har du gjort då, som är så märkvärdigt?”

Den lilla sländan vänder sig mot natthimlen och säger: “Jag har sett den vackraste solnedgången i hela mitt liv.

Lyssna på sagan. Lyssna på den här: bums.nu/sagor/mp3/slandan.mp3

---
Läs mer: