Sagan om björken

Sagan om björken av H C Barregren. Illustrerad av Catherine Hesselstrand
Det var en gång en björk som var skirare och ljusare än något annat träd. Hennes bark var lenare än bokens, hennes löv prasslade gladare än aspens, och hennes krona var yvigare än ekens.

Jag är så vacker att alla borde se mig, tänkte björken, men hon överskuggades av några mörka granar som sakta skakade sina allvarliga huvuden.

Jag ska klättra högre upp, tänkte björken och började klättra uppför bergsslutningen.

Där uppe var det ljusare och gladare. Här syns jag bra, tänkte hon. Men där var fullt av småtallar som pratade och fnittrade om sådant som småtallar fnittrar och pratar om. Ingen lade märke till björken.

Så hon klättrade ännu högre upp. Där var fullt av kutryggiga gummor och krumma gubbar, småbjörkar tyngda till marken av livet och den pinande vinden. De kunde inte räta på ryggen så att de såg mer än hennes stam. De sade att hon såg klen ut och borde äta mer, och så var det bra med det.

Men nu var hon så högt uppe att hon kunde se toppen. Där fanns inte ett enda träd, endast ljung och gräs. Om jag klättrar ända dit upp så kommer att alla se mig, tänkte hon. Och så började hon att klättra.

Det tog sin tid att komma dit, och det blåste kallt på toppen, men nu var hon äntligen där, och alla kunde beundra hennes skönhet. Hon sträckte ut sina grenar och burrade upp sin krona. Solen lyste henne grön och vit och vacker – och ingen var så grann som hon.

Senare frampå dagen kom en vind sniffande över nejden. Han snokade runt bland granarna, men de slog sig samman som en mur utan sprickor. Där fann vinden inget fäste. Han letade sig högre upp och fick syn på tallarna. Han började genast ruskade om dem, men tallar har sina rötter djupt i berget och låter sig inte rubbas så lätt. Då flög vinden ännu högre upp och fann de krokiga björkarna, men ju hårdare han slet i dem, desto närmare marken tryckte de sig, och till slut gav han upp.

Vinden flög över trädgränsen och lekte en stund med ljungen som bara skrattade åt honom. Och så fick han syn på björken på bergets topp. Något sådant hade han aldrig sett förut. Han flög genast dit och slingrade sig runt hennes vita stam, trasslade in sig i hennes svarta grenar och lekte med hennes gröna hår.

Du är vacker och dig vill jag äkta, sade han. Nu tar jag dig till mitt kungarike högt ovan molnen och gör dig till min drottning.

Och så svepte han med sig björken upp i luften. De snurrade runt i en virvlande dans, ensamma på himlens blåa dansgolv. Nu kan alla se mig och hur vacker jag är med min stilige prins, tänkte björken och försvann som en prick högt i det blå.

Långt där nere stod de andra träden kvar. Inte såg de henne, inte. De hukade sig mot marken och väntade på att stormen skulle bedarra, så som kloka träd alltid gör.


This fairy tale in English: The story of the birch tree.

Författare: Hans Christer Barregren
Illustration gjort för Bums.nu av Cathrin Hesselstrand.

Det här inlägget postades i Alla sagor, Sagor 2007 och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>