Huset på ön 2

Huset på ön

På den här ön, där jag bor, är det alltid lugnt och skönt. Hur mycket det än blåser och stormar kring öarna runtomkring så är det alltid lugnt och stilla här. Det är därför så många har valt att bo här.

Annat var det när min morfar flyttade hit. Då stormade det och blåste dagarna i ända. Morfar var den förste som byggde hus här, och folk sa han var galen som ville bo på ett sådant blåsigt ställe.

Morfar bodde här i många år, med endast en kråka till sällskap. Men en dag tyckte han att nog fick vara nog, och så seglade han in i skymningen för att aldrig mer återvända.

Det stackars huset hade alltid varit rent och prydligt. Nu hade måsar flyttat in på vinden och stökat ner med snäckskal och bajs. I köket bodde råttor, och i kammarn bodde möss. På loftet hade huset tomtar, och i farstun stod trollen, iallafall om man talade om dem.

Det kliade och skavde överallt, och huset önskade inget annat än att bli rent igen. Det funderade på hur det skulle bära sig åt, och en tidig vårdag fick det en idé. Gamle Nordsjön hade flutit upp till ytan och solade sin stora mage i allsköns ro. Huset ropade på honom.

Hördu, gamle Nordsjön, sa huset. Du ser skröplig ut. Annat var det när du var ung och stark och kunde kasta en våg upp på land. Nu orkar du väl inte ens storma i ett vattenglas, om du så försökte.

Vafalls! utropade gamle Nordsjön. Han var havets konung och behövde inte tåla sådant från ett fånigt litet hus.

Du ska nog få se på våg, mullrade han, tog ett par djupa andetag och daskade till en stor våg som sköljde över hela huset.

Oj, vad skönt det var. Måsarna flög all världens väg. Snäckskal och tång forsade ut. Råttorna och mössen övergav det dränkta huset, och fanns där tomtar och troll, så försvann de illa kvickt.

Huset njöt i fulla drag av den efterlängtade vårstädningen. Men en våg var inte nog. Han ville ha mer.

Var det allt? ropade huset ut till gamle Nordsjön. Man skulle kunna tro att du var en simpel insjö, så små vågor som du gör. Jag kände en gång en fisk som kunde skvätta högre än dig.

Vafalls! tjöt gamle Nordsjön. Han hade aldrig hört på maken. Vill du bli vräkt av ön och släpad ut till havs, kanske? skrek han åt huset och hötte med en knuten våg. Han var trött och grinig för han hade legat i ide hela vintern med ett tjockt istäcke på ryggen.

När våren kom hade han tagit både Nordanvinden och Sunnan till hjälp för att krossa isen som höll honom fast. Sedan hade han ropat på sina kusiner Västan och Östan som sopade rent framför dörren och blåste bort den sista snön ur vågkammen.

En hel vecka hade han stormat och stått i.

Allt han önskade nu var att vila en stund, innan han simmade ner till Skagerack och föreslog att de skulle gifta sig och rymma till Söderhavet, precis som han gjorde varje år. Istället låg han här och munhuggades med ett gistet gammalt skjul!

Han kände vreden stiga upp från fötterna och tog kraft ända nerifrån havsbottnen och reste sig upp med full prakt och vrålade på alla fyra vindarna att komma och hjälpa honom. De dök ner från alla fyra väderstreck och slungade den ena vågen större än den andra mot huset. Tur att det var ett stabilt hus som morfar hade byggt, annars hade det blivit vräkt av ön och släpat ut till havs, för en värre storm hade ingen sett.

Men det dröjde inte länge förrän stormen bedarrade. Huset var renare än på många år och njöt i fulla drag. Allt hade nog slutat lyckligt om bara huset hållit tyst. Men det kunde inte låta bli att reta det gamla havet en gång till.

Tack för att du tvättade mig rent, ropade huset. Nu ligger all min smuts och guppar på din gamla mage, och där kan det ligga!

Vafalls! skrek gamle Nordsjön som svallade och brusade. Han samlade han ihop all smuts, tog sats, siktade, och med en enda välriktad våg – smack! – satt det fast på huset igen.

Nu hjälpte det inte att huset bönade och bad, förbannade och svor. Från den dagen spelade det ingen roll hur mycket gamle Nordsjön och hans vindar stormade och och slogs. De lät aldrig en enda våg slå in över ön. Och inte en enda stormvind svepte över den förut så vindpinade ön.

Huset fick stå där det stod i sin smuts Den enda som lyssnade på husets klagosång var den gamla kråkan som fortfarande bodde kvar. Alla andra hade flytt sin kos.

Där stod huset, ensamt och smutsigt, ända tills jag flyttade hit och städade upp. Snart spred sig ryktet om den lilla ön, mitt i Nordsjön, där det alltid var lugnt och stilla, hur mycket det än blåste på havet för övrigt. Allt fler flyttade hit, och nu har det växt upp ett helt litet samhälle här ute.

Nu vet du varför det aldrig blåser här. Och historien är sant, för jag har hört från den gamla kråkan. Om du inte tror mig kan du fråga honom själv.

Huset på ön

Text: Christer Barregren
Illustration: Lina Garenark
Här finns en äldre version av samma saga: bums.nu/sagor/36

Det här inlägget postades i Sagor 2015 och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>