Mannen som sökte sin grav

I

Braccas Octavius tittade ut över sina ägor. Det var ännu tidig morgon och svalt i luften, men slavarna var redan på ute fälten och arbetade. Hans fält sträckte sig nu ända bort till kullarna vid horisonten. Han hade blivit rik sedan kriget med punerna. Slavar fanns i överflöd. Han hade sparkat alla lata arbetare och köpt upp böndernas gårdar runt omkring.

Han klappade sig belåtet på magen. I takt med hans välstånd hade även omfånget på hans mage ökat. Det var inget att göra åt; skänkte pondus och status åt en man. På tal om det, han kanske skulle ge sig in i politiken? Han var rik nog att köpa både vänner och inflytande. Det kanske vore något.

Han hade inte vunnit ära stor i kriget. Bara stor rikedom. Men i politiken… Han kände något krypa i nacken, som en mygga som inte gick att slå bort. Han vände sig om och såg den gamle husslaven hastigt slå ner blicken. Gamle Munter, han hade varit med länge. Braccas Octavius hade ärvt slaven av sin far. Han hade varit krigare i sin ungdom. Blev väl tagen som slav vid slaget om… Ja, vad det nu var…

Hm, svårt att tänka sig honom som krigare. En mer undergiven och trogen tjänare fick man leta efter. Han var nog en dålig krigare. Det var därför han blev tillfångatagen och gjord till slav. Men nej – där var blicken igen. Något var på gång. Han kanske skulle offra lite av middagsvilan för att se efter vad filuringen hade för sig.

II

När solen stod högt på himlen och sjunde timmen var inne hade Braccas Octavius inte glömt den gamle slaven och hans blick. Braccas kom ihåg nu vad hans fader hade berättat om slaven. Han hade varit en duktig krigare. Kanske rent av någon slags lönnmördare, som hans far benådat på grund av visat mod eller nåt. Den gamle hade alltid varit sentimental med sådant.

Humf. Tänkt att ha en lönnmördare i sitt hem alla dessa år. Bäst att kolla hans krypin. Han hade ett gammalt skjul på gården, där han höll sina verktyg och trädgårdsredskap. Vem vet, kanske finns det ett skarpslipat svärd där, redo att stickas in i hans mage när han sov middag?

Braccas Octavius släntrade ut i trädgården. Lite pinsamt om någon av slavarna skulle se honom, men å andra sidan – var han inte herre i sitt eget hem och fick gå vart han ville? Tänk om det var ett slavuppror på gång som han kunde stoppa. Det skulle ge hans politiska karriär en skjuts i rätt riktning.

Han gläntade på dörren till skjulet. Inget att se där. Han kände sig dum. Hade låtit fantasin skena i väg med honom igen. Hans fader, den gamle krigaren, sa alltid att han var en drömmare. Braccas skulle just stänga dörren då han såg ett tygstycke ligga slängt i ett hörn. Hm, olikt gamle Munter att vara slarvig. Braccas lyfte upp tygstycket och såg att det var en matsäck. Den gamle hade stulit mat? Men till vad?

På vilket sätt kan jag tjäna er, min herre? sa en röst bakom honom.

Braccas vände sig hastigt om. Han kände sig påkommen och en smula skamsen. Där stod Munter, tyst och nästan osynlig i sin obetydlighet med nedslagen blick. Braccas studerade honom en stund. Det var en gammal man. Sned och märkt av många hårda år. Men också smal och stark och friskt brunbränd. Han såg på något sätt både sjuk och frisk ut.

Braccas Octavius tittade ner på sin egen mjuka, vita kropp. Om de möttes man mot man ute på slagfältet vore inte utgången given. Han tyckte inte om det, harklade sig och sa:

Hurm, hurm! Du har stulit mat?
Jo, min herre. Men bara sånt som ni slängt ut till hundarna.
Jaha, hurm… Likväl ett brott. Vad skulle du med maten till?
Jag tänkte gå och söka min grav, sa den gamle slaven lugnt.

Braccas Octavius kände svetten rinna ner för ryggen. Det var mitt på dagen och han hade varit i gång sedan gryningen. Tröttheten bultade bakom ögonen, och nu stod han och dividerade med en slav som uppenbarligen tappat förståndet.

Han funderade på om slaven skulle anses farlig eller om han kunde roa sig lite på hans bekostnad. Han bestämde sig för att det inte var någon fara. Han skrattade till, lättad över att faran var över.

Jag ska be min hustru ordna korg med läckerheter åt dig, gamle vän! sa Braccas Octavius och gick för att vila.

III

Ska han besöka sina förfäders grav? sa hans hustru Cornelia senare på kvällen då hon fått hela historien klar för sig.
Ja… eller jo. Så sa han väl, sa Braccas Octavius.
Jag visste inte ens att slavar hade förfäder, sa hans hustru.
Det antar jag att de har. Fast inga gravar. Skulle vara en massgrav vid ett slagfält någonstans, då.
Nåväl, sa Cornelia. Han har tjänat oss troget vid pass tjugo år, och dessförinnan din far lika länge. Jag antar att vi kan ge honom en halv dag ledigt och en korg med mat. Det blir som en försmak av saturnalia.
Braccas Octavius nickade. Det kan aldrig skada att hålla sig väl med Saturnus. Och vilken skada kan väl en galen slav åstadkomma…

IV

Så kom det sig att den gamle slaven, Munter som han kallades, fick en halv dag ledigt och en korg med godsaker. Han smög inte tyst iväg i skydd av gryningen, så som han tänkt, utan blev avvinkad av halva hushållet som skrattade i smyg åt honom och ropade “io, Saturnalia” efter honom.

De trodde att han tappat förståndet, gammal som han var, och det kunde de gott tro. Kanske hade de rätt med, för den delen. Men om det här var att vara galen, då önskade han att han blivit galen för länge sedan. För första gången någonsin i sitt liv kände han sig fri.

Han hade fötts in i armén och tränats som soldat sedan sju års ålder. Han hade deltagit i många strider och stigit i graderna, stigit över sitt enkla ursprung. Men ödet ville att han åter skulle kastas ner till botten av samhället då han misslyckades med sitt viktigaste uppdrag, svek sitt hemland och blev slav hos sina fiender.

Alla drömmar han haft som ung var borta nu, nedslipade under alla år som slav. Som slav äger du inte ens din kropp. Din ägare kan slå dig eller döda dig utan att du kan göra någonting. Det var ingen stor skillnad mot att vara en soldat, men som soldat slogs du åtminstone för någonting. Du fick ha drömmar; du kunde ha hopp.

Huset på ön

Själv hade han drömt om ära. Ja. Och om rikedom. Men mest hade han drömt om friheten. Den som kom av att man slog sina fiender. Och efter friheten – en familj. En fru och barn som bar hans namn. Inget av detta hade han fått. Hans armé blev krossad, hans hemland utplånat och hans folk skingrat.

Han hade förresten aldrig sett sitt hemland. Han var född i fält och togs till fånga i fält. Han hade levt större delen av sitt liv hos sina erövrare. Det enda han önskade nu var att dö som en fri man, att få känna hur friheten smakade, en enda gång i sitt liv.

V

Han visste att han skulle han dö. Han kände det i sin kropp. Det var dags nu. Han kunde gå så länge maten räckte eller så länge hans ben bar honom, inte mer. När solen gick ner skulle han vara en fredlös man. Vem som helst hade rätt att döda honom. Han var inte rädd för döden. Det enda han fruktade var att bli tagen till fånga. Hans enda mål var att gå, bara gå så länge han orkade, och sedan dö på en vacker plats. Han var beredd att slåss för det. Han hade dödat förr och skulle döda igen, om han blev tvungen.

Dagen gick och mannen gick. Han visste att de sökte honom där hemma nu. Om han vände tillbaka skulle de straffa honom. Kanske döda honom och slänga honom för hundarna. Det var för sent att vända om och det kändes som en lättnad.

En fågel landade på hans axel.
Vart är du på väg? sa den.
Jag går för att söka min grav.
Var är den?
Jag vet inte än, men jag tror att det är en vacker plats. Kanske en kulle med utsikt.
Jag vet en kulle som är så hög att man kan se hela världen från den, sa fågeln.
Den vill jag gå till. Där vill jag se mitt hemland.
Var ligger det?
I söder, där solen alltid är varm.
Dit flyger jag varje år, sa fågeln. När luften blir hög och kall. Om du vill kan du följa med mig.
Det vill jag gärna.

Solen sjönk och han kom fram till en kulle. Det var ingen hög kulle, men det var fint. Här kunde han vila inför natten och äta ur matsäcken. Han åt och la sig för att sova. Just som han skulle somna kom fågeln tillbaka.

Vill du gå till den höga kullen nu, där du kan se ditt hemland? sa fågeln.
Inte nu väl? Det är sent och jag har gått långt.
Du behöver inte gå, sa fågeln. Du kan flyga, som mig! Kom nu!

Den gamle slaven reste sig upp, förvånad över styrkan han kände i sina ben.

Jag känner mig lätt, sa han. Jag känner styrkan vibrera inom mig, som när jag var ung. Var är kullen? Jag är redo att se mitt hemland nu.
Följ mig, sa fågeln och de flög i väg.

VI

Hela natten flög de, och när morgonen kom flög de över huset där han tjänat som slav nästan hela sitt liv. Han såg några män bära en på kropp. Den var illa tilltygad och såg knappt ut som en människa. Men under ett kort ögonblick kände han igen sig själv där nere. Det var hans kropp de bar på.

Husbonden kom ut och frågade vad som hade hänt. Männen sa att den gamle slaven dödats av vildhundar som lockats dit av maten i hans matsäck. Han hade inte en chans, sa de. Husbonden sa åt dem att skaffa undan kroppen. Hustet rustades för fest. På kvällen skulle det vara fyllt av gäster, liv och glam. Inte hade han tid med gamla döda slavar.

Det där är ditt gamla liv, sa fågeln. Nu lämnar vi det och flyger vidare. De flög över en stor ö. Plötsligt kände mannen som inte längre var en slav igen sig.

Här föddes jag, sa han. Där på fältet, där barnen leker. Där stod det stora slaget. Där är många av mina landsmän begravda. Så många döda och bortglömda. Vad uppnådde de med det? Inget!

Människan är det elakaste djuret som finns, sa fågeln. Men det där tillhör ditt gamla liv. De döda finns inte där längre. Det du söker finns inte där. Kom nu så lämnar vi det och flyger vidare.

De flög över ett stort hav där skepp seglade åt alla håll. Solen sken varmare och de närmade sig land. Där på en kulle låg ett litet hus, och de slog sig ner på taket. Där i trädgården lekte en man med två barn, en flicka och en pojke. Mannen var bonde, inte krigare. Det syntes på honom. Han skrattade och var lycklig.

Vem är det där? sa mannen som inte längre var en man.

Det är du, om du vill, sa hans kamrat. Du kan stanna här och leva detta ditt nya liv som du vill. Här i frihet i ditt hemland med din familj. Eller så kan du följa med mig och flyga så fri som fågel en högt uppe bland molnen, dit inga människor kan nå dig.

Jag känner jorden dra, sa mannen. Jag kommer gärna och flyger med dig, men först måste jag bruka jorden, min jord. Det är mitt liv.

Vi ses, sa fågeln. Det kommer att dröja många år, men vi ses igen.

Så flög fågeln i väg. Mannen tittade upp från barnens lek och såg en fågel som flög mot himlen. Utan att han förstod varför fylldes han av ett stort vemod. Men så såg han på sina barn och på sin hustru som just kom ut. Och kärleken i hans hjärta fyllde alla hans tomrum och gjorde honom hel igen.

Jag är lycklig, tänkte han. Jag är lycklig som har det här livet.

/Slut


Text: Christer Barregren
Illustration: Lina garemark

Om sagans uppkomst

Varning! Som författare är jag försiktig med att tala om mina verk eftersom jag anser det kan förstöra mycket av magin. Den som läser en bra berättelse är nämligen också en författare. Han skapar lika mycket som mig med sina bilder, tankar, känslor och slutatser. Om jag då förnumstigt säger: Så här är det. Då tar jag ju bort halva berättelsen, nämligen din del! Och vem vinner på det?

Så det är på egen risk som du läser denna redogörelse av sagans uppkomst. Den började med att jag satt på en buss. Ingen underligt med det eftersom jag gör det nästan varje dag, ända sedan jag bestämde mig för att ett bilfritt liv är bättre för både miljö och min ekonomi. Där satt jag och mediterade som jag brukar göra (man får ju passa på medan man kan) och då dök det upp en man som jag mött flera gånger förut under mina bussmeditationer. Det var en man från Kina som tjänat som slav hela sitt liv. Eller nästan hela sitt liv. Tillräckligt länge i alla fall för att vara helt passiviserad Han hade sedan länge gett upp sitt liv. Som slav har man ju inget liv men man kan ha tankar om frihet och drömmar. Den här mannen hade inte det. Jag ska inte säga att han var nöjd med sin lott, men han hade accepterat den och drog nytta av fördelarna av att vara helt osynlig och obetydlig – nämligen den osynliga och helt obetydliga män kan bli lämnade i fred.

Varför dök den här mannen upp i mitt medvetande så ofta. Och varför kände jag så stark tillhörighet med honom. Mitt liv var inte som hans. Men i djupet av min själv var vi ändå så lika. Jag var han och han var jag. Då slog det mig att det kanske var så. Den mannen är jag i ett annat liv eller parallellt liv eller vad man vill. Det var inte bara ett öde, delat av tusentals andra. Det var jag. Och det var hemskt.

Det som gjorde mig mest bedrövad var att mannen aldrig tillåtits det som är så självklart för oss här i dag. Han hade aldrig fått lov eller en chans att bilda en egen familj. Han hade inga barn som älskade honom, ingen fru. Han hade aldrig haft en kärleksrelation. Han hade aldrig upplevt kärlek. Och det värsta av allt – han hade inte ens försökt, för han visste att det inte var hans lott i livet.

Där och då kände jag att jag måste göra något för den här mannen. Jag ville ge honom ett liv, det enda jag kunde ge honom, och det var att rymma till sin egen död. Det sista han skulle göra i livet var att rymma. Han skulle bara gå och gå och aldrig vända åter. Gå så långt han kunde tills han inte kunde gå längre. Då hade han åtminstone gjort något självständigt i sitt liv. Då hade han gjort en enda liten sak för sitt eget hjärta. Han måste – för annars skulle han dö utan en själ!

Så jag började planera åt honom, hjälpa honom. Han borde samla ihop lite mat och ta med en vattenflaska så han åtminstone kunde komma undan sin husbondes räckvidd och kanske själv välja en vacker plats där han kunde dö. Fast å andra sidan var det ju en risk jag utsatte honom för. Tänk om han blev påkommen och slängd i nån fängelsehåla eller fastkedjad eller dödad på fläcken. Var det värt risken? Skulle han inte bara springa sin väg? Fast jag ville ju att han skulle komma undan husbondens energifält för att verkligen kunna där i frihet och därmed frid.

Då gav han mig svaret själv. Jag såg hur husbonden upptäckte hans matförråd och frågade varför han stal mat. Och där stor han, slaven, mannen, jag och sa med lugn röst: Jag ska så och söka min egen grav. Vem kan säga nej till det? ja, det skulle fungera…

Och här slog mig en annan tanke – att jag kanske hade en saga här. Och resten är historia. Jag steg av bussen och skrev ner hela sagan i min anteckningsbok. Det blev 16 sidor. Några dagar senare skrev jag rent den på datorn, och nu sitter jag och skriver detta. När jag skrivit ner sagan undrade jag om jag verkligen hade hjälpt mannen. Sagan blev kanske för fantasifull för att han skulle kunna ta den till sig. Men kanske hade jag gett honom en impuls eller idé att ta sitt eget liv i sina egna händer. Kanske. Det minsta jag vågade hoppas på var att han förstod att hans eget liv, hur obetydligt det än må ha varit, i alla fall la grunden till att skapa stor konst (om jag får säga det själv, för stor konst kommer ju från hjärtat) och på så sätt var hans liv inte helt betydelselöst.

Eller så är allt bara vilda fantasier från min sida som ingen behöver ta på allvar.

Några förklaringar till sagan

Jag förlade den här sagan till en värld och kultur som jag är bekant med, nämligen den romerska. Den utspelar sig efter de puniska krigen, det vill säga Roms krig mot Kartahgo. Det var dessa tre kríg som gjorde Rom till en stormakt, fortfarande en liten stormakt i jämförelse med vad som skulle komma, men ändå.

Pengar och slavar strömmade in i riket, fast extremt snedfördelat så det bara var ett fåtal rika som blev rika medan vanliga arbetare, bönder och soldater förlorade sin utkomst då ersattes av slavar. Den rika adeln köpte upp böndernas mark och blev bara rikare och rikare, vilket skapade stor social oro och till slut ledde till republikens fall (demokratins fall) och banade vägen för diktatur med diverse kejsare med variande grad av galenskap. Allt detta sägs i det första stycket.

Husbonden fick hetta Braccas Octavius. Det var ett namn som dök upp. Lite googlande avslöjar att Braccas betyder byxa, och jag hittade citatet “braccas meas vescimini” vilket är latin för Bart Simsons favorituttryck “eat my shorts” och kommer från en serie fanatasyböcker av Percy Jackson, som jag aldrig hört talas om. Tänk vad man lär sig.

Slaven hade ett slavnamn, Munter. Lite ironiskt, kanske. Jag tror inte det namnet är historiskt korrekt på något vis. Det för mer tankarna till svenska soldatnamn (du minns väl Raskens?). Mycket av tonen i sagan fick mig att känna samhörighet med en av mina stora förebilder: Jan Fridegård. Och där passar namnet Munter in perfekt. Så han fick behålla namnet.

Rent litterärt så balanserar den här berättelsen mellan saga och novell. Fram tills fågeln dyker upp är den mer novell än saga. Hade den varit en renoldad saga så hade den haft mindre inre dialog och mindre yttre dialog. Hela dialogen mellan Braccas Octavius och hans hustro Cornelia skulle ha utgått om den var en renodlad saga. Att berättelsen flackar lite vilset mellan två litterära genrer är helt okej för mig, för regler är ju till för att brytas, eller? Det är ju det som kallas att vara nyskapande.

I tredje stycket nämns saturnalia, som är en romersk högtid som firas 17-23 december. Då går man runt på gatorna och sjunger för sina grannar och ordnar fina middagar och delar ut presenter. Här upplöstes även de sociala normerna lite och slavarna fick äta mat tillsammans med sina herrar. Och ibland, som ett slags perverst rollspel, så passade herrskapet upp på sina slavar under middagen, vilket romarna fann väldigt underhållande (de är inte kloka, de där romarna). Hur mycket saturnalia har påverkat vårt julfirande är något som de lärde tvista om.

Den stora ön som de flyger över i slutet av sagan är Sicilien. Mannens hemland som han till slut återvänder till är Kartahgo, dagens Tunisien. Vill du veta mer om Roms historia så rekommenderar jag en underbar podd som heter The history of Rome

Från början såg jag framför mig att mannen möttes av flera djur och människor på sin vandring, men det blev bara en fågel. Fågeln och den roll han får i sagan för tankarna till en av mina äldsta sagor, Pojken som lärde sig att flyga. Mannens vemod då han i slutet av sagan ser fågeln flyga sin väg har en klangbotten med Den blå fågeln.

Tänk vad spännande om du läst allt ända hit ner. Helt frivilligt, antar jag, för du är väl ingen slav?

Det här inlägget postades i Sagor 2015 och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>