Lump och anden

Lump var en mycket liten varelse, men det hade han inget emot. Är man liten är det ingen som bryr sig om en, och världen är full med stora varelser som bråkar och slåss. Lump hade byggt en hydda av bambu i ett gammalt tempel som stod övergivet och ensamt i djungeln, överväxt av träd och blommor.

Där hade en gång bott människor som trodde på odödliga gudar och eviga riken i himlen dit människor kom när dom dog. Nu var människorna borta och gudarna bortglömda, utan både namn och hem.

Lump levde ett enkelt liv. Är man liten behöver man inte särskilt mycket. Det fanns gott om frukt i djungeln och mest av allt älskade han den gula mangon. Det enda som störde hans lycka var dom stora stormarna som kom med jämna mellanrum, när regnet vräkte ner och vindarna tjöt. Då var Lump glad att han var liten och hade lagt en sten på sitt tak, så att hyddan inte kunde blåsa bort.

En dag kom en herrelös ande drivande genom djungeln. En ande kan vara stor och mäktig eller liten och obetydlig. Ju fler som tror på en ande och ber till den, desto starkare blir den, och till slut kan den utföra underverk. Om ingen tror på den, så har den ingen makt. Till slut blir den lätt och osynlig som vinden. Och det var knappt Lump hörde när anden klappade på dörren.

Under många, långa månbelysta nätter skulle anden tala med Lump om sina härliga äventyr, men den här kvällen, den första kvällen, berättade han bara om sitt sorgliga öde, det som gjort honom hemlös och svag. Och sedan sade han:

Jag är ingen mäktig ande som många människor tror på. Jag kan inte uträtta underverk som dom, men om du tror på mig och tänder rökelser och skänker mat till mig under högtiderna, så ska jag beskydda dig. Jag tycker om att sitta högt, så jag kan se solen under dagen och lyssna på stjärnorna om natten. Träd en bambustång genom taket och plantera dess rot i golvet. Då ska jag sitta i dess topp och vaka över dig, och se att inget ont drabbar dig i denna världen.

Lump tyckte att det lät bra och lovade att i allt göra som anden hade sagt.

En sak till måste du lova mig, sade anden. Om det blåser upp till storm måste du klättra upp och hämta mig. Om jag blåser bort kommer dubbel olycka drabba ditt hem och jag kan aldrig mer beskydda dig igen.

Lump förstod och gjorde som anden hade sagt – och allt gick honom väl i världen. Om kvällarna satt han på taket tillsammans med anden och såg på månen och stjärnorna. Ibland var månen hel, ibland halv. Vissa kvällar syntes månen som en tom skål redo att fyllas.

Lump och anden talade ofta om detta, vem som drack ur månens kärl – och vem som fyllde det igen, gång efter gång. Ingen av dem hade något svar, men desto roligare var det att tala om det.

Ibland kom det stormar över djungeln, och då lät Lump anden kura inne i huset tillsammans med honom. Lump tyckte det var synd att anden inte kunde skydda honom mot vindarna som rasade utanför, men han ville inte att anden skulle han blåsa bort, för då fanns det ingen som kunde beskydda honom när stormen hade blåst förbi.

Och på något vis var det skönt att anden var där och lika rädd som han. Det var ett sällskap och delad rädsla är halverad rädsla, liksom delad glädje är dubbel glädje. Man kan inte ha lycka med sig hela tiden. Ibland måste man offra lite för stunden för att vinna desto mer i längden. Därför var Lump noga med att hämta ner anden varje gång det började blåsa.

Så gick veckorna och åren, så som tiden alltid går och sakta blir äldre utan att vi märker något. Lump fick ett långt och lyckligt liv i sin tempelruin djupt inne i djungeln, långt borta från den larmande världen. En dag vaknade han ur sin middagsslummer, gammal och krumryggad, och anade svagt att en ny storm var på väg.

Det var mitt i regnsäsongen och stormarna kom tätt, men den här gången orkade Lump inte klättra upp och hämta anden. Han var för trött för att klättra. Och han var trött på att vara rädd.

Molnen växte sig mörkare över träden, men Lump kunde inte se det ty hans ögon var skumma av starr. Vinden växte i styrka och kastade grenar och frukt på hans hus, men han hörde det inte, ty hans hörsel var svag och han hade redan somnat om.

Vinden svepte genom djungeln på jakt efter något att leka med. Vinden fick syn på anden som hängde fast vid Lumps hus likt ett segel på en båt, redo att kasta loss mot nya äventyr.

Det var en ung vind, som gärna ville leka. Han blåste rakt in i anden och drog med sig Lumps hus upp i luften i en virvlande dans. Högt över molnen flög han, upp mot månen som var fylld till brädden av gyllene ljus, färdig att drickas.

*

Varje månad fylls månens bägare av flödande ljus. Och varje månad dricks den upp. Vem som fyller bägaren och vem som tömmer den, det vet ingen dödlig.


This fairy tale in English: Rags and the spirit.

Det här inlägget postades i Alla sagor, Sagor 2006 och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>