Hur paddan blev ett träskdjur

Kom och hjälp mig upp! skriker paddan som fastnat i träsket. Han sitter så tungt att han inte kan röra sig en tum, bara gapa hjälplöst.

En apa kommer förbi och tycker synd om honom. Ska jag hjälpa dig upp? frågar han och sträcker ut en hjälpande hand.

Nej, inte du! fnyser paddan. Du saknar det gröna, vackra, slemmiga skinn som utmärker en sann aristokrat! Och dina armar är långa och fulla med hår. Gå och lek i ett träd, du. Jag väntar tills någon annan kommer förbi.

Apan rycker på axlarna och går sin väg. Paddan sitter där han sitter och kväker belåtet för sig själv. Efter en stund kom en örn förbi. Ska jag hjälpa dig upp? ropar han.

Paddan rynkar på näsan och himlar med ögonen och smackar med sin stora tunga. Nej, inte du! fnyser han. Du har vingar och klor och en stor näbb och liknar inget jag sett förut. Far och flyga du bara, så väntar jag på nästa person som kommer förbi.

Örnen rycker på vingarna och flyger i väg. Han har viktigare saker att göra. Och paddan sitter där han sitter. Han plaskar med händerna i dyn och tycker att allt går riktigt bra.

Efter en stund kommer ett lejon förbi. Även han erbjuder sig att hjälpa till, men paddan ville inte ha hjälp av en loppäten katt. Nej, inte du! fnyser han. Behöver jag din hjälp så vet jag var du finns. Till dess sitter jag bra där jag sitter.

Lejonet skakar sin stora man och lämnar paddan åt sitt öde. Paddan sitter ensam kvar och beklagar sig över allt löst folk som typiskt nog måste komma till just hans träsk!

Om det ändå kunde komma en hygglig person förbi snart, tänker han. Och just då kom en annan padda förbi.

Äntligen, en broder i nöden! tjuter paddan. Du anar inte vad som hänt! Först kom en apa förbi och kastade ner mig här så jag blev alldeles lealös. Sedan kom en örn och hackade på mig så jag blev alldeles skrovlig i hyn. Och sedan kom ett lejon och satte sig på mig så jag fastnade. Det är deras fel att jag sitter här! bölar paddan och tycker synd om sig själv.

Den andra paddan sträcker ut en slemmig hand åt sin olycksbroder i dyn. Jaha, sa han, ta min hand och dra! Men oj, dom är lika slemmiga båda två. Dom får inget grepp! Den andra paddan faller handlöst och fastnar i dyn, han med.

Oj då, nu sitter vi fint, båda två, säger den första paddan. Ja, jag antar att vi får vänta tills någon kommer förbi och hjälper oss, säger den andra paddan.

Dom behöver inte vänta länge på hjälp. Snart kommer apan förbi igen och frågar om dom behöver hjälp. Men, nehej, det var apans fel att dom satt där dom satt, inte ville dom han hans hjälp!

Då kommer örnen förbi, men hackande örnar vill dom inte ha dig i sitt kärr, så far och flyg – hej då! Sist kommer lejonet förbi, men honom vill dom inte ens tala med. Det är under deras värdighet.

Så dom blev sittande där i sitt träsk.

Apan klättrade upp i ett träd och svingade sig från gren till gren. Han var så skicklig att han snart blev trädens konung. Ibland flög han över paddornas träsk, och han såg att dom blev fler och fler – alla med dy upp till halsen.

Örnen flög sin kos och blev himlens obestridde kung. Skarpögd flög han över jorden och såg allt och hörde allt. Han hörde nog hur paddorna skröt om sina bedrifter och hur duktiga dom var, men han brydde sig icke.

Lejonet blev kung över savannen, ty ingen var så stor och mäktig som han. Ibland gick han förbi paddorna på väg till sitt vattenhål. Dom satt där dom satt – fast i dyn och kom ingenstans, blåste bubblor och fångade flugor och sa att dom var kungar över träsket.

Där satt dom, där sitter dom, och där kan dom sitta. Det finns så många paddor i denna värld.

Det här inlägget postades i Alla sagor, Sagor 2007 och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>