Pojken med trollflöjten

En gång för inte så länge sedan var det en fattig pojke som inget annat ägde än en flöjt och ett par magiska skor. Skorna var så beskaffade att de passade perfekt, oavsett vem som hade dom på sig. Dom skimrade i regnbågens alla färger och var så vackra att folk häpnade då dom såg dom.

Pojken hade fått skorna och flöjten av sina föräldrar. Dom hade varit berömda dansare och musiker och reste land och rike runt innan de försvann en mörk och stormig natt och lämnade pojken att växa upp i okända människors vård.

Dom som tog hand om honom var varken snälla eller elaka, och då kunde det gå på ett ut. När han var stor nog att göra egna misstag gav han sig ut på vägarna och levde på att sälja skorna till alla som var rika nog att låta sig luras.

Varje gång han kom till ett rikt hus knackade han på och visade skorna för frun i huset. Skorna skimrade i regnbågens färger och passade så bra att dom var lätta att sälja. Sedan, på natten, ställde han sig under ett fönster och spelade på sin flöjt. Han spelade så fina toner att ingen människa kunde höra dom, men dom magiska skorna hörde flöjten och började genast att dansa. Ut genom dörren dansade dom, ända fram till pojken med flöjten. Då slutade han att spela, tog skorna och sprang sin väg. Nästa morgon kunde han sälja dom till någon annan.

Så gick varje dag och han levde ganska bra. Så en dag kom han till ett hus som var större och finare än något annat han sett förut. Här skulle han sälja skorna till ett högre pris än någonsin, tänkte han och knackade på dörren.

Herrn i huset öppnade, en tjock köpman med en fet pengapung hängande på magen i en guldkedja. Nä, frun i huset var bortrest. Här var bara han och hans dotter. Och nä, här behövdes inga skor. Dom hade redan allt som gick att köpa för pengar, så några skor behövde dom inte, tack och adjö!

Köpmannen skulle just slänga igen dörren då pojken sade käckt: ”Ja, se det gör ingenting, ty jag vet nog dom som kan ge 10 guldmynt för ett par fina skor.” Och så stoppade han skorna i en väska och låtsades gå sin väg.

”Vänta”, sade köpmannen. Sade du 10 guldmynt? Det måste vara ett par märkvärdiga skor.”

”Jajamensan, och sade jag inte 10 så sade jag 20, men det var inte min mening att störa fattigt folk”, sade pojken och låtsades åter gå sin väg.

”Kom tillbaka!” sade köpmannen och bad att få se på skorna. Han såg att dom skimrade i regnbågens alla färger och var så nätta att dom skulle passa hans dotter perfekt. ”20 guldmynt är många mynt”, sade han och såg ledsen ut.

”Men ändå är det mindre än 50 guldmynt”, sade pojken ”och det är vad jag ska ha för dem, ty ingen annan har sådana skor som mig”.

50 guldmynt var precis så mycket som köpmannen hade i sin pung, och han ville gärna behålla dem, ty guld tyckte han om. Men skorna blev dyrare ju längre han pratade, och hans dotter hade inte fått en present på tre dagar. Det var snudd på rekord. ”Då får du 50 guldmynt”, sade han, ”men inte en riksdaler mer, ty det är allt jag äger och har”.

”Man tackar och tar emot”, sade pojken och bugade sig djupt då köpmannen gav honom den tunga pengapungen med dom 50 guldmynten.

Nu var pojken en rik man och kunde göra vad han ville. Han kunde köpa vad han ville, äta vad han ville och resa vart han ville. Men innan han gjorde något annat satte han sig under ett träd och väntade på mörkrets inbrott. Han ville inte gå vidare förrän han fått sina skor tillbaka.

Under tiden gav köpmannen skorna till sin dotter, och det var den finaste presenten hon fått på tre hela dagar. Hon tog dom genast på sig och behöll dom på hela kvällen. Ja, så vackra var dom och satt så skönt att hon inte ville ta dom av sig ens när hon gick till bädd.

Och när mörkret lagt sig över bygden ställde sig pojken under hennes fönster och spelade på sin flöjt så att skorna vaknade till liv och dansade ut genom dörren. Och du må tro att pojken blev förvånad då han såg att det inte bara var skorna som kom dansande ut genom dörren – ut kom även köpmannens dotter.

Pojken blev så skärrad att han tappade flöjten och sprang sin väg. Den tog köpmannens dotter hand om, och nu hade hon verkligen allt som gick att köpa för pengar och mer därtill, ty en sådan flöjt hade ingen annan.

Det var tur för pojken att han fick med sig pengapungen med de 50 guldmynten då han sprang, annars hade det gått honom illa i livet.

Det här inlägget postades i Alla sagor, Sagor 2009 och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Pojken med trollflöjten

  1. Alva skriver:

    Den var rätt så bra

  2. Christer Barregren skriver:

    Det var ett hyfsat betyg på den sagan som tagit mig längst av alla att skriva – 11 år. Fast jag skrev inte på den hela tiden förstås. Det kom till mig några textrader när jag var ute och gick. Jag tyckte om dem, men kunde inte för mitt liv begripa hur jag skulle fortsätta sagan. Elva år senare, från ingenstans, slog det mig att textraderna som jag kommit på inte var början på sagan utan slutet. Och då föll allt på plats och jag skrev hela sagan på en kvart.

  3. per skriver:

    Bra sagor du skriver :) jag läser nån av dem varje kväll för mina töser på 3 och 5 år. Pojken som lärde sig flyga är en favorit :)

  4. Christer Barregren skriver:

    Vad kul. Jag håller på och skaffar bilder till allt fler sagor också, så de ska bli roligare att läsa för barn. Här hittar du alla med bilder: http://www.bums.nu/sagor/mer/illustrationer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>