Pojken som var en vän

Unge Mico lekte i trädgården bakom huset när en syrsa kom fram till honom.

”Vem är du?” sade syrsan.

”Jag är Miro”, sade Mico.

”Är du en syrsa?” sade syrsan.

”Jag vet inte”, sade Mico. ”Vad gör en syrsa?”

”Jag gillar att hoppa upp och ner ganska mycket. Och sjunga!” sade syrsan och började att hoppa från löv till rot till sten samtidigt som han gav ifrån sig ett lustigt knarrande ljud.

”Jag kan låta så!” sade Mico och började sjunga som en syrsa och hoppade omkring i leran så att det skvätte upp över öronen.

”Du är ju en riktig syrsa”, sade syrsan och skrattade och hoppade omkring, ”och nu är vi vänner och kan leka tillsammans varje dag!” tjöt han och landade framför grisen.

”Det där är ingen syrsa!” sade grisen. ”Titta på honom, lerig och våt från topp till tå. Nej, han är en av oss, tro mig,” sade grisen och lade sig ner i leran och rullade runt med ett lyckligt grymtande ljud.

Fram till dom kom nu hunden som jagade sin egen svans, och han var så upptagen med sin lek att han nästan snubblade över grisen.

”Hej där, broder Mico, vill du leka med mig?” sade han.

”Vem kallar du broder?” muttrade grisen. ”Ser du inte att han är en gris, lerig som jag, och inte alls en simpel hund som jagar sin egen svans.

”Han ser faktiskt ut som en gris, det medger jag”, sade hunden, ”men nog är han en hund. Jag känner honom. Han älskar att kasta pinnar åt mig som jag fångar i luften. Det är en lek för en riktig hund, ta mig på orden.”

”Å, nej,” sade syrsan som nu lade sig i för första gången. ”Han är en syrsa. Inte en hund eller en gris. Han hoppar precis som jag. En syrsa är vad han är”.

”Nej, han är en gris!” grymtade grisen. Ingen annan än en gris kan var så lerig som han.”

”Nej, en hund, en hund, en hund!” skällde hunden. Ingen kastar pinnar så långt som han.”

”Nej, han är en syrsa!” sjöng syrsan. ”Och han är min vän.”

Mico såg förundrad på dem alla och visste inte vad han skulle tänka eller göra. Han älskade att leka med syrsan, att hoppa omkring och låta som han. Men på samma gång var han lerig som en gris, och mer därtill, eftersom han hade lera upp till öronen. Ändå hade även hunden rätt. Talrika var de gånger då han kastat pinnar åt honom att fånga.

Hur skulle han stoppa grälet och få hans vänner att sluta gräla om vem han var? Han älskade att leka med dem alla, var inte det nog? Då hörde hans hur hams mamma ropade på honom från huset. ”Mico!” ropade hon, ”var är du? Det är dags för bad och middag!”

”Vem är det?” sa syrsan.

”Det är min mamma. Och hon ropar på mig. Jag måste gå hem”, sade Mico.

”Det är inte möjligt”, sa grisen. ”Du menar att du är en pojke, en människa, men en god vän ändå, och inte alls rädd för att bli lerig?”

”Ja, men jag är rädd att min mamma kommer bli arg på mig”, sade Mico, ”för både jag och mina kläder är smutsiga.”

”Å, oroa dig inte för det”, sade hunden. ”Kasta bara en pinne till henne så glömmer hon allt. Det skulle jag göra.”

”Eller sjung en kärlekssång”, sade syrsan, ”kvinnor älskar sånt.”

”Hon kanske också vill leka i leran?” sade grisen. ”Det finns gott om plats bredvid mig.”

Men nu hade Micos mamma fått syn på dom och sade leende: ”Där är du, min son, kom med hem och ta ett bad.” Hon tog honom i handen och gick hem med honom samtidigt som hon frågade: ”Hade du kul med dina vänner?”

”Javisst. Jag lekte med syrsan och grisen och hunden”, sade han och han vände sig om och vinkade ”vi ses i morgon” till sina vänner.

”Föreställ dig det”, sade syrsan. ”Han var en pojke trots allt. Bara en pojke men en god vän. Jag säger då det.”

”Jag kunde svära på att han var en gris, men där fick jag tji”, sade grisen. ”Men jag gillar honom ändå.”

”Jag med”, sade hunden. ”Han var inte en syrsa, gris eller hund. Ändå tycker jag om honom. Han är en god vän och kommer tillbaka i morgon. Det är vad som räknas.”

Och så gick syrsan och grisen och hunden tillbaka till sitt, vänner och grannar i Micos och hans mammas trädgård.

Det här inlägget postades i Alla sagor, Sagor 2006 och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Pojken som var en vän

  1. Anna skriver:

    Vilken härlig liten berättelse.
    Passar utmärkt i förskolan, hoppas det är ok om jag berättar den vidare?

    Må väl. /Anna

  2. admin skriver:

    Vad kul att du tyckte om sagan. Du får jättegärna berätta den vidare. Återkoppla gärna och berätta vad barnen tyckte om den :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>