Sagan om brott och straff

Det var en gång en ung man som hette Raskolnikov. Han bodde i en stad som kung Peter den store hade byggt ute i ett träsk.

Det var en mycket vacker stad med en bred gata som ledde fram till kungens palats. Alla som var rika och förnäma flyttade dit, ty de ville bo så nära kungen som möjligt.

Sedan gick man på fester i färggranna kläder och ingen ville gå och lägga sig. Inte ens solen. För på sommaren var kvällarna ljusa och varma, och hela natten kunde man åka fram och tillbaka i fina hästdragna vagnar och titta beundrande på varandra.

Bredvid den breda gatan bodde de fattiga i mörka gränder. Ibland kom de fram för att tigga pengar till mat, men är man rik behöver man inte tänka på de fattiga. De är som kringstrykande hundar eller nedlusade råttor. Kommer de för nära kan man be kusken snärta till dem med piskan. Då drar de sig snabbt tillbaka till sina mörka gränder igen.

En av de fattiga var den unge Raskolnikov som bodde i ett trångt och smutsigt rum. Han var sjuk och trött och hans kläder var i trasor. Han hade inte råd att betala för rummet, och när som helst kunde värdinnan slänga ut honom. Vad skulle det bli av honom då? Då skulle han få leva på gatan, utan mat i magen och utan tak över huvudet.

Hans mor hade skickat pengar till honom, så han skulle gå i skola och bli en fin karl, men pengarna var slut och böckerna hade han sålt. Nu var hans mor och hans syster på väg dit för att bo hos honom. Hos honom! Han som inte ens kunde betala hyran för sitt rum.

Stackars Raskolnikov. Han hade inte lämnat sitt rum på flera dagar, men nu vågade han sig äntligen ut. Han smög försiktigt ner för trappen, ty han ville inte att värdinnan skulle se honom. Då skulle hon bara fråga efter pengarna han var skyldig, och dem hade han inte.

En gång hade han haft pengar, inte mycket, men så han klarade sig. Han hade haft varma kläder och behövde aldrig gå hungrig. Det var när hans far hade levat. Då kunde de till och med åka vagn ibland, som fint folk. I dag kunde han inte ens gå nära en vagn utan att kusken slog till honom med piskan.

Därför höll han sig på de trånga och smutsiga gränderna där inga vagnar kunde köra. Det var fullt med folk överallt. Överallt stod de. Och pratade och rökte och drack eller grälade och svor. En del jobbade, bar på tunga säckar eller sålde saker.

Raskolnikov gjorde ingenting. Han gick bara håglös omkring. Till slut kom han ut på den breda gatan som alla var så stolta över. Nevskij Prospekt hette den. Där rullade de rika omkring i sina fina vagnar.

Raskolnikov blev stående en lång stund och bara tittade på dem. Så mycket pengar som bara rullade förbi honom. Det var svårt att fatta. Han kunde bara sträcka ut handen och röra vid mer pengar än han haft i hela sitt liv.

Men inget av det var hans. Han kunde bara stå där och se hur de rika roade sig. De hade mer än de behövde, men de såg rakt igenom honom, som om han var osynlig. Ju mindre pengar man har, desto mindre syns man.

En stor vagn kom dundrade fram i full karriär, likt ett skepp på stormigt hav. En kusk i stor svart hatt piskade sex vita hästar. Deras hovar small mot kullerstenen som kung Peters kanoner i strid.

En gammal man gick förbi Raskolnikov och rakt ut i vägen. Vagnen med de sex hästarna körde över honom utan att stanna. Mannen föll mellan hästarnas hovar och in under vagnens hjul. När han kom fram på andra sidan gick han knappt att känna igen.

Han var som en trasig säck fylld med blod och kött. Folk kom springande från alla håll. De lyfte upp honom och skrek att de skulle ta honom till sjukhus. Men har han pengar då, undrade någon. Man måste ha pengar för att ligga på sjukhus.

En polis kom springande och visslade i sin visselpipa. Ur vägen. Här kommer jag. Vilken gammal trashank. Inget sjukhus vill ta emot en sådan där. Bär hem honom så kan han dö där, i hemmets trygga vrå, hos sin egen familj.

Men vem är han då? Vad heter han? Var bor han? Ingen vet.

Då stiger Raskolnikov fram och känner igen den gamle mannen. Han har träffat honom en gång förut. En gång när han var hungrig bjöd den gamle honom på mat. I en hel timme satt de tillsammans och pratade.

Den gamle hade berättat om sin dotter som var så vacker och vän och omtyckt av alla. Men han, den gamle suputen, hade supit bort alla pengar, så dottern måste jobba för ett troll. Min dotter är en ängel, hade han sagt. Jag är ett svin och hon är en ängel. Så hade han sagt, och nu var han död. Överkörd av en vagn.

Jag vet var han bor, sa Raskolnikov. Bär hem honom bara. Jag ska berätta för hans dotter att hennes far är död.

*

Trollet. Det fanns ett troll i den stora staden. Ett rikt troll. Alla som var fattiga kände till det. Det var dit man gick för att sälja allt man hade och ägde för att få pengar till mat, en dag eller två, innan man till slut gick under.

Raskolnikov hade varit där. Han hade sålt sina skolböcker till trollet. Sålt klockan han fått av sin far. Det sista han hade kvar av honom. Han hade sålt sin stolthet och sin värdighet. Han hade sålt sitt liv.

Det var orättvist. Där satt trollet i sin håla fullt med guld, medan han fick svälta utanför. Var han sämre än ett troll? Varför skull han leva sämre än ett smutsigt troll?

Om han skulle ta och slå ihjäl trollet och ta allt guld? Lika väl som man kan slå ihjäl en mygga borde man kunna slå ihjäl ett troll. Om trollet dog kunde han leva. Och var inte hans liv värt mer än ett troll?

Utanför dörren stod en yxa. Raskolnikov tog den och gick in. Där inne var det helt tyst. Ingen var där. Konstigt. Trollet lämnade aldrig sin håla, lämnade aldrig sitt trollguld. Raskolnikov smög sig in för att se om guldet fanns kvar. Men kistan var tom så när som på lump och gammalt skräp.

Inget fanns det i kommoden heller. Och inget i hörnskåpet. Det fanns inget av värde någonstans. Allt var fattigt, torrt och dammigt, precis som i hans eget rum. Hur är det möjligt? Alla troll är ju rika, det vet varenda människa.

Då fick han se något som rörde sig. Han slutade andas. Det var någon i rummet. Någon som stod stilla och tittade på honom. Han vände sig sakta om och där stod ett troll. Ett hiskligt stort och fult troll. Och trollet höll en yxa i sin hand. Det gick ett steg mot Raskolnikov. Två steg. Det lyfte yxan över huvudet. Raskolnikov lyfte också yxan. Han blundade och högg.

Han hörde ett skrik och ett krasande ljud, och så föll ett regn av glas över honom. Tusen spegelbitar regnade ner över honom, och i varje skärva såg han troll. De var överallt! De var framför honom och bakom honom. De skar honom med tusen knivar, och skriket han hörde var hans eget.

Det var han som skrek!

Han tog upp en glasskärva och såg sin egen spegelbild i den. Trollet han hade sett var han. Han hade sett sig själv i spegeln och slagit sönder den. Nu såg han i skärvan att han hade förvandlats till ett stort och vederstyggligt troll.

Utanför hördes också skrik. Män kom springande in genom dörren. De högg tag i Raskolnikov och drog upp honom från golvet. Nu har vi fått nog av dig! skrek de. Nu ska du tillbaka till skogen där du hör hemma, ditt otäcka troll.

Raskolnikov ville skrika åt dem att han minsann inte var ett troll. Han var en fin karl. Han hade kommit till staden för att gå i skola. Hans mor och syster var på väg för att se honom ta examen. Men allt som kom ur hans strupe var gurgel och vrål.

Han släpades ut på gatan och jagades bort. Han sprang och sprang och visste inte vart han skulle ta vägen. Till polisen kunde han inte gå, och inte till sitt gamla rum. Han var ett troll nu, och inte ens hans egen mor skulle ta emot honom nu, så som han såg ut.

Alla människor föraktade honom. Han var trollet. Och ingen gillade trollet. Han hade inte heller gillat trollet. Han och ingen annan hade gått till trollets håla med en yxa. Han och ingen annan hade höjt yxan över sitt huvud och slagit till. Han hade dödat trollet och på samma gång blivit trollet.

Hans huvud värkte. Han var trött. Han ville lägga huvudet i sin mors knä och känna hennes hand stryka hans toviga hår. Han ville höra hennes säga att allt skulle bli bra. Men hur kunde det blir bra? Han var en mördare. Han hade slagit ihjäl trollet.

Nu var han dömd att gå ensam bland människorna, föraktad av alla. Visst hade han varit fattig förut, men ändå en hederlig karl. Nu var han en skurk. Ingen kunde älska en skurk. Inte ens han själv. Han hatade och föraktade sig själv lika mycket som han förut hade hatat och föraktat trollet. Så kunde det gå. Så snabbt kunde man falla.

*

Rätt som det var kom han fram till en stor folksamling. De pratade om en gammal man som blivit överkörd. Hans dotter var där och grät över sin far. Hon var en ängel, sa man. Den finaste och vackraste som fanns. Tänk att hon hade varit tvungen att jobba för det otäcka trollet för att överleva. Tur att de hade kört bort honom, så de aldrig behövde se det otäcka trollet mer.

Så sa de. Men när de såg trollet tystnade de alla. De såg hatiskt på honom. Som om allt var hans fel. Men de rörde honom inte. De flyttade sig tyst och stilla medan han gick fram till den döde mannen och hans gråtande dotter.

Han tog hennes hand och föll på knä inför henne. Jag är en usling, sa han. En fattig stackare som gjort alla jag känner besvikna. Mitt liv är inte värt mer än en lort. Man kan slå ihjäl mig lika lätt som man dödar en mygga.

Likväl har jag inget annat att erbjuda dig än mitt liv. Jag skulle kasta mig i floden om jag visste att det fick dig att le, om så blott för en sekund. Men jag ska leva. Jag ska leva resten av mitt liv för att gottgöra det jag gjort dig. Jag är din slav i hundra år och hundra till om så behövs, ty jag vet att du har jobbat för trollet – och trollet, det är jag.

Den unga flickan torkade sina tårar och bad trollet att resa sig upp. Jag vet vem du är, sa hon. Du är Raskolnikov. Du ser ut som ett troll ty du känner inte dig själv. Du vet inte vilken godhet du bär inom dig.

Jag var också ett troll, sa hon. Jag jobbade inte för trollet. Jag var trollet som alla föraktade och hatade, ända tills du slog sönder spegeln och befriade mig. Det är tack vare dig som jag kan stå här i egen skepnad och sörja min far.

Gå nu hem. Din mor och din syster väntar på dig. Gå – och berätta allt för dem! Då ska trollhamnen falla av dig. Kom sedan tillbaka som dig själv. Kom tillbaka när du lärt dig älska dig själv. Och om du fortfarande vill tjäna mig i hundra år, så får göra det, men bara om jag får tjäna dig i hundra till.

Raskolnikov föll till marken och kysste den i alla fyra väderstreck. Sedan gick han hem. Han visste nu vad han skulle göra.

*

Det var en gång en ung man som hette Raskolnikov. Han bodde i en stad som kung Peter den store hade byggt ute i ett träsk. Det var en rik stad. Och det var en stad med många fattiga.

Raskolnikov var en av de fattiga, men i det djupaste träsket fann han en skatt som gjorde honom rikare än någon annan. Han fann någon att älska. Hon hette Sonja och var dotter till en man som blev ihjältrampad av sex vita hästar.

Den här sagan kommer från en bok som heter Brott och straff. Den är skriven av Fjodor Dostojevskij. Tänk på den här sagan när du läser den.

Det här inlägget postades i 2013 och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Sagan om brott och straff

  1. Det är en synnerligen tänkvärd saga! Tack så mycket för att du förmedlar den.
    Vänliga hälsningar
    Kristina Birkesten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>