Prins Nord och de vandrande slotten

I

En gång för länge sedan, när jag var ute och gick med morfar, visade han mig en djup vik och sa att det var där som Prins Nord sjönk i havet en mörk och stormig höst.

Han ville resa ut i världen för att finna en vacker prinsessa att gifta sig med. Det hade han försökt med flera gånger, men alltid var det något som gick snett. Nu sjönk han som en sten i det kalla vattnet och hans unga liv skulle redan ta slut.

Då fick han se ett ljus under sig. Vattnet blev sakta varmare och han kunde andas igen. Han trampade med fötterna men sjönk bara djupare, och snart såg han en grön stad växa fram ur sjögräset under honom. Han såg hus och vägar och till och med ett slott.

Och snart kom ett par sjöjungfrur simmande upp mot honom. Han hade kommit till sjöjungfrurnas rike, och den som mötte honom var prinsessan av havet med hela sitt följe med tärnor.

”Var inte orolig” sa havets prinsessa. ”Du ska snart få komma tillbaka till ytan igen, om du inte vill stanna hos oss. Men först ska du vara min gäst och vila dig, och medan du är här kan du hjälpa oss med ett spörsmål som länge gäckat oss.

Vi undviker helst att simma upp till ytan, ty vi är rädda för människorna. Men om natten simmar vi gärna längs stranden och ibland upp för floderna och ser och hör vad ni gör. Ibland ser vi att ni hämtar vatten från hål i marken, och somliga bland oss tror att ni har sjöjungfrur fångna där nere. Vi ropar till dem ibland sent om natten, men aldrig har vi fått ett svar.

Berätta nu för oss, gode prins, hur det ligger till, ty vi måste veta.”

Prinsen sa som saken var, att hålen kallades brunnar, och där fanns inga sjöjungfrur, bara en och annan groda. ”Och skulle en sjöjungfru bli tillfångatagen kommer jag genast kräva att hon släpps fri”, sa prinsen med all den myndighet som bara en ung prins kan ha.

”Då har du lugnat mitt oroliga hjärta”, sa prinsessan, ”och nu ska du få din belöning.” Hon gav honom en vacker snäcka. ”Om du håller den mot ditt öra så hör du skogen som susar på land. Och ibland, om du har tur, hör du saker från både när och fjärran – och ibland hör du vad som inte ännu hänt.”

Prinsen satte snäckan till sitt öra. Först hörde han ingenting, sedan hörde han skogens sus i vinden, men vinden blev en storm och han hörde sitt eget skepp gå under. Nu hörde han sjömännen ropa hans namn. Och dom ropade hans namn högre och mer förtvivlat för varje gång. Nu lät det mer som fångna sjöjungfrurs förtvivlade skrik ur djupa hålor.

Och sedan blev det tyst igen, en kuslig tystnad. Och snart hörde han något som lät som vingslag. Dom kom närmre och närmre, och han ville både skrika och springa sin väg men kunde inte röra sig ur fläcken. Snart föll en skugga över honom och allt blev svart.

I nästa ögonblick vaknade han till, flämtande och frustande efter luft vid vattnets yta. Stormen hade lugnat sig något, och starka armar drog upp honom i en båt.

Sjöjungfrurna och staden under vattnet – allt hade bara funnits i hans fantasi. Men så fick han se – i hans hand höll han fortfarande om snäckan, och mannen som dragit upp honom sade: ”Aldrig trodde jag mig väl få se unge prinsen vid liv igen; det flera timmar sedan han försvann i havets djup.”

II

Prinsen ville resa ut i världen för att hitta en prinsessa. Nu låg han sjuk i sin säng och hostade och nös och visste inte om det var morgon eller kväll. Hela tiden drömde han om fångna jungfrur och mörka vingslag från ovan. När han var vaken fortsatte mardrömmarna att förfölja honom. Brasan i hans rum brann natt som dag och kastade sina skuggor mot väggar och tak; där såg han åter dom mörka vingarna sänka sig från skyn och snappa upp fagra sjöjungfrur och flyga sin väg med dem.

När han blev bättre gick han rastlöst omkring i slottet och tittade ut på höstregnen som silade ner varje dag. Efter ett tag undrade han vart snäckan tagit vägen, och mannen som räddat honom ur sjön sade att han ställt den på en stenavsats i källaren. Där stod den i ett rum som ingen annan använt förut, på en stenavsats som närmast liknade ett altare. På väggen bakom fanns en bild inristad i stenen, ett vacker landskap med två slott som stod bredvid varandra. Framför dem låg havet, bakom dem berg.

Det var mycket prinsen inte visste om sitt slott. Han visste inte att slottet och snäckan kom från samma land långt, långt bortifrån. Slottet kom från ett land där alla som kunde krypa, stå eller gå byggde slott. Man lade ned så mycket kärlek – kärlek och kanske en nypa magi – i sitt arbete, så slotten fick liv och kunde röra sig.

Det var mycket praktiskt. Man byggde slotten hemma på gården och sedan gick dom själva och slog sig ned hos den kung eller drottning som hade köpt dem. Ett och annat slott gick fel förstås. Prinsens slott skulle egentligen stått på en ö utanför Afrikas kust, men det vandrade rakt norrut tills det inte kunde komma längre, och slog sig ner i prinsens land.

Det var över tre hundra år sedan, och ingen mindes längre att det var ett vandrande slott, ty det är inte så vanligt nu som då. Man trodde att slottet stod där det alltid hade stått, och så var det inte mer med det.

Nu mindes slottet åter sitt hemland, för första gången på tre hundra år. Det hörde vinden susa i träden och mindes bergen, havet och den varma solen. Och för första gången på länge tänkte det på sitt tvillingslott Elrubina som fortfarande bodde hemma.

Sent en natt började slottet vrida och vända på sig. Det knakade och knotade i väggar och tak. Det gick inte fort, ty man blir ganska stel då man suttit still i tre hundra år. En tavla gled av sin krok, en vas föll omkull, och prinsens säng gled från ena väggen till den andra då slottet sakta reste sig upp och började gå.När prinsen vaknade nästa morgon var han redan i Danmark och passerade Odense på väg mot okända äventyr. Från sitt fönster såg han skogar, berg, floder, dalgångar och en och annan stad passera förbi utan att han behövde göra ett dugg. Varje natt vaggades han till sömns av slottets gungande rytm, och varje morgon vaknade han i ett nytt land. En morgon vaknade han av att slottet stod stilla.

III

Där stod hans slott, mitt emot ett annat slott, och så nära att dom stora portarna inte gick att öppna. Ja, det såg nästan ut som om dom båda slotten lutade sig mot varandra och talade.

Eftersom ingen kunde gå ut genom porten så fick dom klättra ut på stegar. Men ingen verkade sur för det. Överallt där prinsen tittade så såg han folk klättra ut och in på dessa långa stegar, snabbt och enkelt, som om dom aldrig gjort annat i hela sitt liv.

Och där kom kungen själv utklättrande på en stege, med krona, mantel, spira och allt. Han klättrade upp till prinsens fönster och hälsade honom välkommen till hans land. Och inte nog med det. Han bjöd in honom på fest redan samma kväll.

Hans yngsta dotter skulle snart fylla sjutton, sade han, och nu skulle man fira att den stora dagen snart var inne. Prinsen sade förstås ja, bugade sig djupt och ägnade resten av dagen åt att välja kläder.

I kungens slott var det mycket folk. Alla som kunde stå och gå var där, och alla ville dom träffa prinsen, ty han var kungens hedersgäst. Prinsen märkte nog att det fanns många kvinnor, barn och gamla där – och var fanns dom unga männen? Nåja, han fick snart annat att tänka på. Fram stegade kungen och förde honom till sitt bord.

Där satt drottningen på en tron bredvid kungens. Och bredvid henne stod en tom tron, och bredvid den en till. Också den tom. Men bredvid den – där satt den vackraste prinsessan som prinsen hade sett. Hon satt på en tron av silver och guld och log så vackert att prinsen genast föll på knä och bad om hennes hand. Han hade hittat sin prinsessa.

”Vill du gifta dig med mig!” sade han.

Prinsessan log sitt vackra leende och sa att det kunde hon nog tänka sig, men först måste han döda draken som rövat bort hennes båda systrar och hotade att ta henne med.

Så här berättade hon om draken.

IV

”När min äldsta syster fyllde sjutton och skulle gifta sig ställde kungen till en stor fest till hennes ära. Alla var bjudna och alla kom. Inget fattades av mat och dryck. Det var sång och det var dans och alla var lyckliga och glada, ända tills olyckan drabbade oss.

När skymningen föll svepte en drake ned från bergen och förde bort min syster med sina vassa klor. Han flög henne till bergen och stängde in henne i en grotta. Alla riddare i landet red genast ut för att rädda henne, men dom försvann, dom med, utan ett spår.

Hela landet sörjde sin försvunna prinsessa och försvunna riddare. Alla var ledsna och ingen var glad. Så gick ett år. Sedan var det dags för min andra syster att fylla sjutton år, och även hon ville gifta sig. Och även denna gång svävade draken tyst ned från bergen och rövade bort henne i sina vassa klor.

Denna gång fanns inga riddare kvar i landet, men alla ogifta män i landet red genast iväg för att rädda henne ur drakens håla. Men allihop försvann, och ingen har sett till dom sedan dess.

”Och i år”, sade prinsessan, ”är det min tur att fylla sjutton år. Det finns ingen man kvar att gifta sig med, ty alla sitter fast i drakens håla. Och vem vill väl gifta sig med en prinsessa som kommer att rövas bort och stängas in i en drakes mörka grotta?”

”Det vill jag”, sade prinsen. ”Jag ska rädda dig ur drakens klor!”

Så gick det till. Prinsen fick ett svärd så stort att det krävdes två man för att lyfta det, en rustning så dyrbar att han genast låste in den i ett källarvalv, en sköld så utsökt smidd i tunt bladguld att den måste bäras på en sidenkudde, en häst så snabb att ingen kunde rida den och, till sist, en kyss från prinsessan, så lätt att han knappt kände den.

V

Nu följde en lycklig tid för de unga tu. De reste land och rike runt och visade upp sin lycka för alla och envar. Överallt han kom mottogs prinsen som den hjälte han snart skulle bli. Och prinsessan tittade stolt på sin tappre prins och suckade djupt, så som prinsessor ska göra.

Ibland tänkte prinsen på hur han egentligen skulle rå på den hemska draken. Han visste inte hur man gjorde. Men är man hjälte så är man, så det går nog bra, tänkte han. Sedan tänkte han inte mer på det. Och så gick dagarna, den ena längre och roligare än den andra. Och så var det dagen före den stora dagen, dagen innan prinsessan skulle fylla sjutton år.

Prinsen stod framför spegeln i sitt slott och provade den ena dräkten pråligare än den andra, ty han ville se fin ut på prinsessans födelsedag. Under tiden stod de båda slotten och talade med varandra. Ingen visste förstås vad dom sade till varandra. Men den som tog sig tid att lyssna kunde höra ett svagt mumlande, brummande ljud som fick marken och luften att vibrera.

Prinsen gick och lade sig tidigt den natten och sov utan en rynka på pannan. Han drömde om vackra sjöjungfrur som lekte i vattnet och kastade en snäcka mellan sig. Prinsen hade drömt om dom varje natt, och varje natt försökte han fånga snäckan utan att lyckas. Men varje natt kom han lite närmre, och denna natt var han nästan framme.

Det var den natten då det kom en kall vindil nedpilande ifrån norr. Den lekte en stund bland tornets tinnar och torn innan den slog sig till ro och flöt ut i värmen. Och genast slutade prinsens slott att tala. Han kände igen den kalla vinden och visste vad den betydde – vintern hade kommit till prinsens hemland.

Varje vinter brukade de allra fattigaste få skydd och mat i prinsens slott. Det hade de fått i gamla dagar, långt innan prinsen blev vuxen och flyttade dit. Själv visste han ingenting av detta, men slottet visste och oroade sig för hur det skulle gå med prinsens folk, då vintern kommit och slottet inte var där.

Prinsen sov så sött och drömde som sina lekande sjöjungfrur – och rätt som det var lyckades han fånga snäckan, för första gången sedan han börjat drömma om den. Han satte snäckan mot örat och hörde stormen tjuta i hans hemlands skogar.

Med ett ryck satte han sig upp i sängen – klarvaken. Och han märkte att slottet rörde sig.

VI

Resan hem var lika lång som resan dit, och när prinsen kom fram packade han alla sina väskor, ty han ville genast resa tillbaka, men innan han var klar blåste det upp till storm. Snön vräkte ner. Snart låg den metertjock på marken, och snöandet bara fortsatte.

Där stod prinsen med sina packade väskor och kom ingenstans. Rätt som det var bankade det på dörren. Utanför stod frusna och hungriga stackare som inte hade någon annanstans att söka skydd. Vintern kom tidigt det året, och skörden hade slagit fel. Folk hade ont om mat, och förråden började redan tryta. Nu kom de till prinsens slott i stora skaror. Så många var de att de fyllde upp vartenda rum, och hela tiden kom det fler.

Prinsen fick skjuta upp sin resa gång på gång, ty han var tvungen att ta hand om alla. Men slottets förråd var fyllda till bristningsgränsen med alla möjliga godsaker från prinsessans land. Där fanns frukter som ingen kunde namnet på, viner som man aldrig smakat förr, maträtter som ingen hört talas om och bröd som inte liknade denna världen. Ingen behövde gå hungrig i prinsens slott.

Prinsen fyllde lådor med mat och dryck och gjorde expeditioner ut i landet. Han sökte upp varenda stuga som fanns och dukade upp mat och varma kläder till alla som behövde det. Prinsen genomkorsade de djupaste skogarna och besteg de högsta berg. Han färdades miltals över frusna sjöar och öppet hav. Allt för att hitta och hjälpa människor i nöd.

Ingen visste och ingen förstod hur han led i sitt hjärta varje dag som gick och han inte kunde påbörja sin resa för att åter hitta sin prinsessa. Hela vintern förflöt på detta vis, och prinsen fruktade att han aldrig skulle få se sin prinsessa igen.

Men dag följde på natt och vintern gick mot vår. Och så äntligen kom dagen då den sista gästen i prinsens slott tackade för gästfriheten och gick sin väg. All mat i prinsens slott var slut, och alla som dyrbart var var slut, ty prinsen hade sålt allt för att föda sitt svältande folk. Men det gjorde ingenting för nu var våren här och med den kom livet och hoppet tillbaka.

Han packade ihop sina få tillbehörigheter och gjorde sig redo för att resa till prinsessans land. Redan nästa morgon skulle han resa, och han gick tidigt till sängs. Kanske drömde han att slottet skulle resa sig och gå igen, men när han vaknade på morgonen stod det kvar på samma ställe.

Det var när prinsen öppnade stora porten som han fick sin stora chock. Där stod prinsessans slott. Det stod där bredvid hans slott, och de lutade sig mot varandra som om de talade. Porten öppnades och där kom hon ut, hans älskade prinsessa, åtföljd av sina systrar.

Prinsessan hade klarat sig undan den otäcka draken, och hennes systrar med. Prinsen kunde äntligen gifta sig och leva lycklig i alla sina dagar. Ja, de levde lyckliga så länge de levde, och sedan var det inte mer med det.

VII

Nu undrar du förstås hur prinsessan slank ur drakens klor. Så här gick det till. Alla prinsessor som gått i skolan mer än en dag vet att drakar är fåfänga varelser som älskar smicker. Och prinsessan hade faktiskt gått i skolan – i hela tre dagar när sjuk och inte kunde leka med sina systrar. Därför visste hon hur drakar skulle tas.

När draken hade fångat henne, flugit henne till bergen, stängt in henne i grottan och hon gråtit en skvätt, så sade hon: ”Vilken fin grotta du har, draken. Jag har aldrig sett så många kopparmynt på en och samma gång.”

Prinsessan talade som sant och riktigt var, ty rummet var fyllt med kopparmynt som draken hade stulit genom hårt och mödosamt arbete. ”Menar du det här?” sade draken och slog belåtet ut med tassarna. ”Det här är väl ingenting. Då ska se längre in. Där har jag ett rum fyllt med silvermynt. Följ med så ska jag visa dig.”

Dom kom in i ett mindre rum som var fyllt silvermynten från golv till tak. Prinsessan sade: ”Så många silvermynt har jag aldrig sett i hela mitt liv. Du måste vara världens rikaste drake.”

”Tja, jag vet inte det”, sade draken och svängde glatt på stjärten. ”Du ska du se ännu längre in i berget. Där har jag ett rum fyllt med guldmynt.”

Draken visade in henne i ett ännu mindre rum. Det var knappt att båda fick plats, men vilken prakt att skåda! Från golv till tak var rummet fyllt av glimrande guld.

”Nu har jag sett allt!” sade prinsessan. ”Något mer praktfullt än detta har ingen prinsessa sett!”

Draken fnittrade förtjust, och hade det inte varit så trångt hade han hoppat jämfota. ”Du har inte sett allt. Du har inte sett hälften. Du ska få se!” sade draken och berättade att han hade världens största diamant i ett rum längre in i berget. Men det rummet var för litet för dem båda ”så vänta här”, sade draken, ”så ska jag hämta den.”

Och så kröp draken in i det minsta rummet. Prinsessan visslade en liten falsk trudelutt, och sedan smällde hon igen dörren med en smäll. Och Klirr! Klirr! vred hon runt nyckeln två varv och lade haspen på. Draken satt där han satt och kunde inte komma ut.

IIX

Så gick det till när prinsessan räddade sig själv, sina systrar och alla dom tappra riddarna som försökt rädda dem. Därför säger man än i dag att en prinsessas list går längre än tio män med svärd. Alla plockade på sig så många mynt dom kunde bära och gick hem som glada män och kvinnor som aldrig mer behövde tänka på pengar.

Och här slutar sagan. Men nu ska du inte gråta floder för den dumma draken som blev instängd i sin grotta. Ryktet om den stora diamanten spred sig snabbt, och det dröjde inte länge förrän giriga män kom för att stjäla den – och då slapp draken ut igen, det gör dom alltid.

---
Läs mer: Sagor