Sagan om stenen

Jag har vingar men kan inte flyga. Jag har ben men kan inte gå. Jag sveps med av strömmen, rullar, rullar runt, runt; skaver, glider mot andra som mig. Inget kan jag bestämma, bara följa med. Jag är kommen från havet och ska en gång vända åter.

Det sägs att den som har ett hjärta av sten har inget hjärta alls; ändå har jag ett hjärta som slår, och inget slår så hårda slag. Såna som jag har inget värde, på sin höjd kan vi få fylla i en grop eller bli en sjömans sänke. Ändå skulle världen inte finnas utan oss.

Ingen har någonsin vänt sig till en grå sten och sagt tack. Det är ett enformigt och långsamt liv vi lever. Ändå har jag sett havens djup, känt vulkanens hetta, beskådat många himlar och lekt i alla väder.

Nu har jag legat stilla på denna strand i hundra år. Jag har varit skydd för många gråsuggor och strandloppor, utkikspunkt för måsar och skotfäste för gästande båtar. Grå-grön lava täcker min solsida och skänker ära åt mina år och dagliga liv.

Havet talar med stranden, lockar och skrämmer. Jag är kommen från havet och ska en gång vända åter. Men inte nu, inte i dag. En sten rubbar man inte så lätt.

Det här inlägget postades i Alla sagor, Sagor 2007 och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>