Sagan om spiken

Det var en gång en spik som låg och blänkte i snickarens låda bland hundra andra spikar.

Att vara spik är mycket fint. Med spikar kan man bygga stora hus och båtar och långa broar som sträcker sig mellan två länder. Och mycket annat.

Man måste förstås ha virke och tegel och annat när man bygger, men det är spiken som håller ihop det hela. Utan spik kan inget byggas, och allt skulle rasa samman om man tog bort dem. Spiken är viktig!

Och just den här spiken var en halv tum längre än alla andra, så han var extra viktig. Han undrade vilka stordåd han skulle utföra då snickaren tog upp honom ur lådan som den första spiken för dagen.

Han hörde hur man snickrade och sågade runt omkring, och det var en fröjd att höra! Han förstod att det var ett stort och viktigt bygge som han hamnat på. Kanske skulle kungen komma dit och hålla tal när allt var klart.

Spiken sträckte på sig och vinkade till kamraterna som låg kvar i lådan och såg avundsjuka ut.

Även snickaren tänkte på kungen. Men han var inte glad. När han kom till jobbet hade han fått bannor av byggherren för att bygget var försenat. Och innan dess hade han fått bannor av sin hustru för han hade tagit på sig skjortan bak och fram.

Han var inte alls på humör för att slå i spik. Han tog den långa spiken – och PANG! där slog han spiken sned. ”Det var för den bakvända skjortan”, tänkte han och bankade spiken rätt.

Han satte spiken på plats och måttade noga, men har man en gång slagit en spik sned så böjer den sig lätt igen. Pang! Där vek sig spiken på nytt. ”Det var för byggherren som skällde på mig”, tänkte snickaren och slängde spiken ifrån sig.

Den här dagen började verkligen inte bra för snickaren. Men den andra spiken gick bättre, likaså den tredje. Sedan gick resten av dagen som en dans.

Och bygget blev faktiskt klart i tid, och kungen kom dit med pompa och ståt och hundra ministrar med höga hattar. Kungen hade krona på huvudet och den blänkte så fint i solen. Och så höll han tal och klippte band och förklarade bygget för invigt. Och så skålade man i Champagne.

Bredvid kungen stod byggherren och sken som en sol, för han var så nöjd att bygget var klart. Och i publiken stod snickaren med rättvänd skjorta – nytvättad och struken – och tänkte på sitt bygge, och det var ett präktigt bygge ändå. Och bredvid honom stod hans hustru och var den stoltaste hustru en snickare haft.

Men spiken då, hur gick det med honom? Jo, han var också där. Snickarens yngsta lärling hade hittat honom, och han hade böjt och bockat honom till den bästa slangbella som en snickarlärling någonsin hade haft.

Och vad som sedan hände med kungens krona och ministrarnas höga hattar får du själv räkna ut, för här tar sagan slut.

Det här inlägget postades i 2005, Alla sagor och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>