Junker smedslärling

Smeden och vad han hade att berätta

“Längs paradgatan fram kom han ridande så präktig, så grann på sin vita häst. Solen sken på hans blänkande rustning; håret fladdrade för vinden. Minen var stolt och hållningen ädel. Och så präktigt belåten han var – så medveten om sin styrka, sin charm och sin skönhet.

Alla på gatan stannade upp och vände sig om. ‘Han är nog en friare till prinsessan’, viskade de sinsemellan. ‘Ska han klara proven tro? Nog ser han stark och dugligt ut, men proven är hårda så hårda; många är de som har fått vända hem …’ “.

Smeden skrattade sitt bullrande skratt och satte sig grensle över städet för att visa sina lärjungar hur friaren hade suttit på sin häst.

“Nog ska han få visa vad han duger till”, sa han. “Jorå, prinsessan är så rädd att bli bortrövad av en drake. Den som vill gifta sig med henne måste kunna använda både lans och svärd och huvud – och det på samma gång! Och det är inte lätt! Och så har vi det avgörande provet, det som ingen känner till och som ingen har klarat än…”

“Vad är det för slags prov?” sa en av lärlingarna.

“Jag sa just att ingen vet!” fräste smeden som inte tyckte om att bli avbruten när han talade. Det vill säga aldrig, för han talade jämt. “Vad står ni och hänger för!” skrek han sedan. “Nu är rasten slut! Sätt i gång och jobba bara, era slashasar!”

Så skrek han, sedan gick han till krogen för att ta sig ett glas öl. Och kanske fler ändå, för öl tyckte han om.

Smedslärlingen och vad han drömde om

En av smedens lärlingar hette Junker. Han var tystlåten och noggrann och var den ende som smeden inte vågade köra med. Denne lärling, Junker alltså, hade en dröm. Han drömde om att en dag gå upp till slottet och be om prinsessans hand. Och sedan skulle han göra proven och klara dem, och kanske skulle han klara det avgörande provet med …

Längre än så vågade han inte tänka, och inte vågade han gå upp till kungen och be om prinsessans hand heller. Inte för att han var feg, för det var han inte, utan för att han visste att det inte var någon idé. Kungen skulle bara skratta åt honom, och sedan skulle smeden reta honom. Och kanske skulle han drivas ifrån stan också, för han var ju bara en fattig smedslärling, och ingen skulle låta honom göra några riddarprov.

Så tänkte han där han stod i den mörka smedjan och slet. Men så tänkte inte den förnäme friaren prins Ahsram, han som smeden sett rida genom staden. Han hade blivit ståtligt mottagen av kungen, bodde i det största gästrummet och sköttes av kungens egen tjänarinna. Nu gick omkring och skröt för henne om hur lätt han skulle klara alla proven. Och det avgörande provet? Bah, det skulle inte bli några problem.

Det första provet och de andra

Dagen efter fick friaren göra sitt första prov. Han skulle visa hur duktig han var med sin lans. Kungen hade ordnat en riddarturnering och anmält sina bästa män för att kämpa mot honom. Prins Ahsram hade ännu inte träffat prinsessan, men han var säker på att hon tittade på honom i smyg, och han var fast besluten att göra sitt bästa.

Men det började inte så bra. Prins Ahsram åkte av hästen och föll i backen. Han svor och gormade och skällde ut alla i sin närhet.

“Det är ert fel!” röt han åt stallpojkarna. “Ni har inte förberett hästen ordentligt!” sa han. “Och du satte inte på min handske ordentligt!” skrek han åt tjänarinnan.

Resten av dagen gick bättre. Prinsen visade hur duktig han var på svärd och båge, och hade någon drake sett honom svinga sin stora klubba med spikar på – ja, då hade den nog sprungit där ifrån med svansen mellan bena.

Ja, resten av dagen blev verkligen lyckad, och prinsen trodde nog att han hade klarat alla proven. Men när kvällen kom och kungen höll bankett fick prinsen veta att han hade missat det avgörande provet.

Han blev så arg. Han hade minsann inte gjort något avgörande prov! Och hade han gjort det skulle han klarat det galant, för han var minsann inte vem som helst.

Han ställde till ett sånt rabalder att smeden inte kunde prata om något annat i flera veckor efteråt. Oj, o, oj, så det kan gå!

Vad prinsen inte visste var att tjänarinnan som han hade skrutit för när det gått bra och skällt på när det gått dåligt, det var prinsessan själv. Och det avgörande provet var hur friaren uppförde sig mot henne och andra.

Hur man behandlar de rika och mäktiga avslöjar inte vem man är. Det är hur man avslöjar de små och svaga som man visar sin rätta natur. Därför klädde prinsessan alltid ut sig till tjänarinna när en friare kom. Och hittills hade ingen behandlat henne väl.

Ett beslut fattas i hast

Smeden, han skrattade och skröt och talade om den förnäma prinsen som fått vända hem utan sin prinsessa. Han tjatade om det så mycket att Junker till sist fick nog.

“Nu du”, sa han, “är jag den som går till kungen och friar till prinsessan!”

Smeden blev så häpen att han blev alldeles tyst. Och det var precis vad Junker önskade, men har man sagt A får man säga B, och hade Junker kunnat resten av alfabetet så hade han nog fortsatt ända till Ö, för nu var han arg! Och med bestämda steg gick han till kungen och friade till prinsessan.

Nu visade det sig att Junker var en man med tur. Då prinsessan hade avfärdat Prins Ahsram som hade gjort så fint ifrån sig på turneringen (förutom då han föll i backen, men det kan ju hända även den bästa) så hade kungen blivit sur och grälat på henne. Och så kom denne Junker och friade, och kungen tänkte att om ingen förnäm friare duger åt prinsessan, så kanske den här duger istället.

Nu trodde ju kungen inte att Junker skulle duga – nej, aldrig i livet att en simpel smedslärling skulle duga åt kungens dotter, men en turné? kunde han ju ordna ändå! Och en bankett efteråt, förstås, med fem förrätter och femton efterrätter.

Så tänkte kungen, och så kom det sig att Junker fick göra proven.

Junker smedslärling på slottet

Liksom de andra friarna före honom fick Junker sova i det finaste gästrummet. En tjänarinna hade han som passade upp på honom, och den tjänarinnan var prinsessan, men det visste han inte.

Inte för att Junker behövde någon tjänarinna. Han var ju van att ta hand om sig själv! Han blev mest blyg och förlägen då hon frågade efter hans befallningar. Och då hon undrade om han ville ha badskum i sitt bad, så visste han inte vad det var. Och då hon frågade om han ville sova i pyjamas eller nattskjorta, så visste han inte heller vad det var. Och då brast hon ut i skratt…

“Du var mig en lustig figur!” sa hon. “Vem är du egentligen, och varför vill du gifta dig med prinsessan?”

Junker var glad att inte behöva befalla mer och han berättade för henne om sitt fattiga liv och dagliga slit.

Prinsessan lyssnade fascinerat på hans berättelse, för den var både ledsam och grym. Och hon förstod att trots att Junker var både tafatt och blyg i det vanliga livet, så var han en man som kunde klara den besvärligaste knipa när det väl gällde.

Och när Junker berättade varför han friade till prinsessan – ja, då rodnade de båda två.

“När jag kom till staden för första gången”, berättade han, “och jag inte kände någon alls, då var prinsessan den första jag såg. Hon kom ridande genom staden under den heta eftermiddagssolen, och hon hade en svart sjal runt sitt ansikte så att inget annat syntes än hennes ögon – men vilka ögon. Hon såg på mig, och hennes ögon både skrattade och sjöng. De liksom lyste om dem, liksom dina gör nu! I hennes hjärta bor inget ont, det förstod jag då, och jag kände att jag älskade henne och ville beskydda henne i hela mitt liv.”

Så sa Junker och prinsessan lyssnade och bevarade hans ord i sitt hjärta. Och det var nog tur det, för nästa dag skulle Junker slåss i turneringen, och han hade inte hållit i vare sig lans eller svärd, mer än i smedjan då han gjorde dem.

Turneringen och kungens bryderi

Det gick ändå bättre än väntat. Junker kämpade gott, och det märktes att han ägde både mod och styrka. Rida kunde han inte, och i backen for han så det small om det, men väl där, med båda fötterna jorden, så var han inte lätt att rubba.

Men var han någon drakdödare? Nja … med pilbågen gick det inte så bra. Men en klubba kunde han i alla fall svinga! Och det med besked ändå! Fast utan drake är det ju svårt att avgöra vad en man klarar av. Även den bäste och mest tappre riddaren kunde få stora skälvan när en drake dök upp, och den ynkligaste och mest föraktade kunde träda fram som den verklige hjälten – det hade man ju läst om i sagorna.

Nä, vare sig kungen eller hans rådgivare eller släkt och vänner och riddare och hovfolk och ministrar eller någon annan visste riktigt hur de skulle döma. Innerst inne var de nog alla glada att det avgörande provet fanns, för där var det bara prinsessan som dömde.

Så gick då dagen mot sitt slut. Turneringen vanns av en av kungens närmaste män, men Junker var inte långt efteråt. Och det var många som tog honom i hand och sa att han var en rejäl karl. Och det tyckte han om.

Banketten och hur det hela slutade

Banketten som följde var strålande. Kungen snålade inte på efterrätter eller förrätter, och inte heller på godsaker eller frukt. Men Junker, stackars Junker, han kunde inte få ner en bit.

Nu var det roliga snart slut, och tillbaka till smedjan kunde han inte gå, det förstod han. Där skulle smeden och de andra lärlingarna driva honom till vansinne med sina skämt. Så vad skulle han göra?

Han var så nedsjunken i tankar att han inte märkte hur prinsessan kom fram, fortfarande klädd som en enkel tjänarinna med en trasig mantel över sina axlar. Men som om en inre röst hade talat till honom tittade han upp och såg in ett par ögon som både skrattade och log.

“Jag får ta-acka”, stammade Junker fram och det blev alldeles tyst i salen. “Ta-tacka”, sa Junker igen, “för allt ni gjort för mig. Jag är säker på att då å-åren har gått och allt annat är glömt så kom- kommer jag fortfarande minnas er …”

“Det hoppas jag verkligen”, sa prinsessan och lät sin enkla mantel falla, och alla kunde se den magnifika dräkten som hon bar där under. “Det är till mig du har friat”, sa hon, “för det är jag som är prinsessan. Och alla prov har du klarat – även det svåraste: det att behandla sina medmänniskor med respekt, både i medgång och i motgång. Och mitt svar är ja! Jag vill gifta mig med dig!”

Kanske inte hela sanningen

“Ja, så gick det alltså till!” sa smeden och spottade i elden. “Junker lydde mitt råd och friade till prinsessan. Jag hade alltid sagt till honom: Junker, behandla dina medmänniskor med respekt! Ja, så sa jag! Men tror ni han har tackat mig för det? Nej, otack är världens lön!”

Smeden torkade en tår med sina svarta fingrar och spottade åter i elden så det fräste om det.

“Nå nu, era slashasar!” röt han sedan till sina lärlingar. Nu får ni minsann sätta igång och jobba igen – annars drar jag av på lönen!

Så gick han till krogen och tog sig ett glas, eller kanske två, det förtäljer inte historien.

Det här inlägget postades i Alla sagor, Sagor 1994-2004 och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>