Den blå fågeln

Det var en gång en blå fågel som svävade över jorden. Himlen var hennes hem, och hon var lycklig där. Men hon kunde känna sig ensam ibland. Då flög hon ner till jorden och tittade på dem som bodde där.

Just en sådan dag, då hon kände sig lite ensam, flög hon in under molnen och ut över en stor skog. Hon såg träd och berg och däremellan hus och små åkerlappar och ibland en människa eller ett djur.

Ingen såg henne, för hon hade himlens färg och var snabb som vinden. De flesta kände endast en häftig längtan, en längtan som de inte kunde förklara, och vände sig drömmande mot himlen, för så känns det när en blå fågel flyger över ens huvud. Bara för vissa stannar längtan i blodet; för dem blir livet aldrig mera sig likt.

Den blå fågeln tyckte att hon ägde hela världen. Och världen var en oändlig upptäcktsresa. Hon var så glad att hon inte märkte hur molnen tornade upp sig över henne och blev stora och mörka. Och när den första, tunga regndroppen träffade henne blev det tungt att flyga.

Hon försökte komma ovanför molnen, men regnet tryckte ner henne, och snart kom hagel. Hennes vingar blev trötta. Hon försökte hålla sig uppe, men marken kom allt närmre. Till slut törnade hon emot ett träd och föll till backen. Där blev hon liggande. Haglet misshandlade hennes arma kropp och tryckte ner henne i leran, och hon kunde inte komma upp.

När molnen drog bort kunde hon se den blå himlen över de mäktiga träden. Hon försökte sträcka sina vingar mot solen men kunde bara röra den ena. Den andra gjorde hiskeligt ont. Den var bruten. Hon skuttade fram längs marken och försökte få fäste i vinden, men det gick inte att lyfta. Den skadade vingen släpade hjälplöst efter.

Snart gick det mot kväll. Nattens jagande djur började röra på sig bland trädens skuggor. Den blå fågeln fruktade för sitt liv och visste inte vad hon skulle göra. Då fick hon syn på en uggla som satt på en gren och såg yrvaken ut.

“O, fru Uggla”, bad hon, “hjälp mig! Jag hör egentligen inte hemma här!”

“Såja, lilla barn”, gäspade fru Uggla. “Vi kan alla känna så ibland, men man måste lära sig att ta livet för vad det är.”

“Men du förstår inte”, pep den blå fågeln som började bli rädd på allvar. “Jag hör faktiskt inte hemma här. Om du vill ge mig en hjälpande hand kan jag nog flyga hem på bara en vinge.”

Men Ugglan ville inte ge den vingbrutna fågeln en hjälpande hand.

“Pytt!” sa hon. “Det var minsann ingen som hjälpte mig då jag missade en mus och flög rakt in i en stor höbal. Var fanns du då? Inte hjälpte du mig minsann! Nej, du får allt klara dig själv – precis som vi andra!”

Så den blå fågeln fick ingen hjälp. Hon gick djupare och djupare in i den mörka skogen. Den brutna vingen släpade i backen, och hon letade sig fram genom ris och buskar och över leriga stigar. Snart var hon inte blå, utan grå av all lera och jord som hon hasade fram igenom.

Efter en stund fick hon syn på en ekorre.

“Fröken Ekorre”, bad hon, “kan du hjälpa mig? Jag har brutit en vinge och hamnat lite snett.”

“Såå”, sa den gamla fröken Ekorre och tittade strängt på den smutsiga fågeln. “Vad har du gjort då? Bekänn nu! Annars kan jag inte hjälpa dig!”

“Jaa, jag vet inte om jag har gjort något fel direkt”, sa den lilla fågeln blygt. “Jag kände mig lite ensam och så flög jag för nära jorden. Jag menade inget illa.”

“Å, pytt!” fnyste Ekorrfröken. “Så där säger de alla, och sedan kommer de till mig för att få medlidande. Ni fåglar ni tror att ni är något – bara för att ni kan flyga. Nå, lär nu hur vi andra har det. Kryp du på backen, du. Det får jag göra. Och ingen tycker synd om mig för det!”

“Jag skulle kunna tycka synd om er, om ni bara vore lite snäll”, sa fågeln.

Men Ekorrfröken blev rasande.

“Jag behöver ingen som tycker synd om mig!” tjöt hon. “Jag klarar mig själv! Det har jag alltid gjort! Så det så!”

Och med ett stelbent skutt var hon borta. Den blå fågeln var åter ensam. När hon flög på himlen var hon också ensam, men då hade hon klarat sig själv. Då hade hon varit lycklig och fri och kunde flyga vart hon ville. Nu var hon bunden vid jorden och beroende av andra, men ingen ville hjälpa henne. Och hon hade aldrig känt sig så ensam i hela sitt liv.

Så vandrade hon genom skogen. När det blev natt gömde hon sig för de vilda djuren. När det blev morgon fortsatte hon att gå. Den ena dagen följde på den andra, och himlen syntes henne så nära, som om hon bara hade att sträcka ut vingen för att nå den, men himlen var ouppnåelig.

Det började bli kallt. Hon visste att vingen skulle behöva flera månader för att läka och att vintern kom med kyla. Utan hjälp kommer jag att frysa ihjäl, tänkte hon. Men så fick hon syn på en stuga. Hon hade aldrig bett en människa om hjälp förut. Kanske var de snällare än djuren? Hon gick fram och pickade på dörren. En gammal gubbe med grått skägg öppnade.

“Vad vill du då, min lille vän?” frågade han.

“Jag behöver skydd för vintern”, sa fågeln. “När våren kommer och min vinge läkt kan jag ge mig av igen. Men får jag inget skydd för vintern kommer jag aldrig se våren igen.”

“Ja, ja”, sa gubben. “Jag har en fågelbur som du kan få bo i, men du måste stanna där så länge du lever och sjunga vackra sånger för mig. Annars får det vara.”

“Hela livet!” ropade fågeln. “Men då får jag ju aldrig mer se himlen! Och aldrig flyga igen …”

“Kanske inte”, sa gubben, “men du får i alla fall leva. Nå, hur blir det? Hur vill du ha’t?”

“Jag ska bo i din bur”, sa fågeln, “och jag ska sjunga för dig, men det blir inga lyckliga sånger, för lyckan bor inte längre i mitt bröst.”

“Så mycket bättre!” sa gubben. “Lyckan är bedräglig. Ena stunden har man den, i nästa stund är den borta. Du får det bättre utan den. Den som aldrig är riktigt lycklig kan heller aldrig bli riktigt olycklig, förstår du. Det är så man måste tänka för att kunna leva här på jorden.”

Men den lilla fågeln ville inte förstå. Hon ville inte leva som en levande död, men hon skulle göra det tills våren kom och vingen läktes. Sedan skulle hon fly.

Så blev hon då satt i bur. Den gamla gubben hade många djur i olika burar. Ingen av dem såg riktigt ledsen men ingen var heller riktigt glad.

“Man vänjer sig!” förklarade en gammal råtta som suttit i bur i sju år. “Jag tänkte bara stanna över vintern”, förklarade han, “men man har det bra här, man får mat och behöver inte tänka på någonting. Det går an.”

“Kan vi inte hjälpas åt att rymma sedan, till våren?” undrade fågeln.

“Äsch, det blir snart vinter igen”, konstaterade en grävling matt och vände sig på sidan.

“Och det är inte så roligt på våren heller”, fyllde en gråsparv i, “bara en massa jäkt och slit!”

Så sa de alla. Ingen ville rymma, men älskade inte att bo i bur heller. De visste inte längre vad de ville. Den enda som ville fly var en liten gräshoppa. Han hade brutit benet samma sommar och inte bott så länge i bur. Med honom kunde den fågeln tala om den blå himlen, och tillsammans smidde planer på flykt.

När de andra djuren hörde dem tala fick de en längtan som de inte kunde förklara men som fick dem att drömma sig bort. De tyckte inte om att känna så. Det fick burarna att kännas för små, maten för torr och livet för trist. Men de ville inte ändra på någonting. Det var för jobbigt. Därför ville de inte heller tänka på världen utanför.

“Vi tänkte också fly en gång”, sa de, “sedan blev vi äldre och mognare och insåg att vi har det bra som vi har det.”

Då slutade den blå fågeln och gräshoppan att tala om flykt så att de andra hörde det.

Så gick vintern och den blå fågeln satt i sin bur och sjöng sorgsna sånger för gubben med det gråa skägget. Gubben satt och tittade på snön som föll utanför hans fönster och berättade att även han hade vandrat sorglös och fri över alla världens länder en gång, men sedan hade han blivit gammal och trött, sa han, och slagit sig till ro.

“Längtar du aldrig tillbaka till den fria tiden?” undrade fågeln.

“Jo, visst gör jag det!” sa gubben. “Ibland. Men man kan inte flacka omkring och inte veta vad man vill. Någon gång måste man slå sig ned och göra någonting, bli någonting.”

Så sa han, och så fortsatte han att titta på snön som föll. Fågeln och gräshoppan fortsatte att drömma om sin flykt. Och så en dag kom chansen. Våren stod för dörren och gubben skulle storstäda. Han öppnade alla fönster och dörrar och började damma och skura. Allt det unkna och instängda från vintern skulle sopas ut. Han öppnade dörren till fågelns bur och skulle lägga in ren sand – och då, då flög hon ut.

Hennes vinge var frisk och stark och livet pulserade i hennes tunna kropp. Hon flög på gubben, klöste honom i ansiktet och jagade ut honom i skogen. Sedan flög hon runt och öppnade alla burdörrar.

“Fly!” ropade hon till räven. “Fly!” ropade hon till Gråsparven! “Fly, Grävling! Fly, Igelkott! Och fly Råtta!” ropade hon, och alla sprang ut. Själv tog hon gräshoppan på ryggen och skulle flyga med honom till friheten. Men utanför dörren väntade en underlig syn. Där satt alla djuren och surade. Och gubben också.

“Vi vill inte fly!” sa Grävlingen.

“Jag är rädd!” pep Igelkotten och frös till.

“Huskatten försökte äta upp Råttan!” sa gubben. Det är ditt fel. De har alltid varit vänner innan.”

“Vad är det med er?” utbrast fågeln. “Har ni glömt bort att ni är fria djur?”

“Vi vill inte vara fria djur!” sa grävlingen. “Det är alldeles för arbetsamt.”

“Vem ska ge oss mat för dagen?” undrade de. “Och vem ska skydda oss mot vintern och mot alla skogens faror? Nä, då har vi det bättre som vi har det!”

Djuren gick in i sina burar, och gubben fortsatte med sin storstädning. Den här gången brydde han sig inte om att låsa efter dem. Nu visste han ju att de inte ville fly, och det var förstås en förbättring.

Den blå fågeln flög tillbaka till sin himmel. Med sig hade hon sin vän gräshoppan. De andra djuren fortsatte sina liv på jorden som vanligt. Allt blev som förut, ingenting förändrades. Saker och ting förändras inte så lätt.

Där är sagan slut, men om du någon gång känner en längtan som inte går att förklara men som får dig att titta upp mot himlen, då vet du vad som hänt. En blå fågel flög just förbi, och för vissa av oss kan det förändra livet för all framtid.

Det här inlägget postades i Alla sagor, Sagor 1994-2004 och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Den blå fågeln

  1. Veronika skriver:

    Underbart vacker och tänkvärd…..

  2. Rebecca skriver:

    Jag älskar verkiligen den här sagan. Kan inte annat än att hålla med Veronika.
    Den rörde mig verkligen. Faktum är att jag änvände den i ett skolarbete; vi skulle skriva en sagoanalys. Men om jag någon dag får barn – så ska jag läsa den här, och dina andra sagor, för dem! Verkligen en fin saga.

  3. Christer Barregren skriver:

    Det var fint beröm. Barnen kommer att älska när du läser för dem :-)

  4. Miira skriver:

    Den sagan var superduperbra. För att jag hade aldrig hört den förut.

  5. Christer Barregren skriver:

    Udda men bra, det är så jag tänker på den också :-)

  6. Vera Schiptjenko Loriau skriver:

    Fin, livsklok och välskriven saga..

  7. Christer Barregren skriver:

    Tackar :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>