Huset på ön

Huset på ön
Det finns en spännande historia bakom det här huset, sade min morfar en dag. Det byggdes av min farfar, sade han, en gång för länge sedan. På den tiden blåste vinden hårdare och vågorna gick högre än i dag och livet var hårt på alla sätt. Men min farfar hade seglat på de sju haven och lät sig inte skrämmas så lätt. Därför kunde han bygga det här huset på den yttersta udden, på de yttersta skären, precis vid gamla Nordsjön.

Han levde här på gamla dar, tills längtan från havet blev för stark och han seglade iväg, som ska vi alla en dag, för att aldrig vända åter. Jag passerade ön ibland och det gjorde mig alltid sorgsen att se den tomt. Och så en dag, en varm vårdag, bestämde jag mig för att flytta in och göra i ordning stället.

Huset på ön
Min enda granne var en kråka, kråkan Krax. Hade varit med länge och visste hur man berättade en god historia, liksom allt sjöfolk. En dag när jag målade huset kom han fram till mig och såg så där viktig ut som han alltid gör när han hade en god historia att berätta.

“Du vet, vi var goda vänner, din farfar och jag”, sade han. “Jag saknade honom mycket när han försvann, och det gjorde huset med.”

“Huset”, sade jag. “Det här huset? Hur…”

“Ja du förstår”, sade han, “huset hade alltid varit rent och fint då din farfar bodde här, men när han försvann stod huset oskyddat, utsatt för väder och vind. Och så flyttade fiskmåsar in och vände upp och ner på stället, som man kan förvänta sig av fiskmåsar”, sade kråkan Krax med en rysning. ”Det var sjögräs, krabbskal och måsskit överallt. Huset stod inte ut med det! Till slut, en varm vårdag, kom det på en lösning. Gamle Nordsjön hade flutit upp från de kalla djupen där han har sitt hem och låg och solade sig på ytan. Huset ropade på honom.

Huset på ön
‘Åhoj, gamle goe Nordsjön, käre granne’, sade det. ‘Du skulle ente kunna hiva hit e våg eller två eller så. Skulle setta fent me en rejäl vårstädning, se.’

Gamle Nordsjön rörde sig inte en knop. Han hade legat med en rustning av is runt midjan hela vintern och stångats med Nordanvinden hela hösten före det. Allt han önskade nu var lite lugn och ro. Han mumlade något och fortsatte att sola.

Men huset talade igen. ‘De e för sorglit’, sade det. ‘Gamle Sjögräs här e för gammel, kan’te starte e storm i e vattenglas, ens.

‘Vafalls!’ dundrade gamle Nordsjön, plötsligt klarvaken. ‘Vill han bli vräkt av ön och släpad ut till havs, kanske?’ sade han.

‘Å vem skulle göre de?’ svarade huset. ‘Du, gamle fiskdamm? Nåmen, se kom an då, tanten!’

Gamle Nordsjön samlade ihop en stor våg och vräkte den mot huset. Den gick rakt igenom och spolade ut sjögräs, krabbskal samt en och annan kvarglömd fiskmås. Men huset var glad. Å, som det hade längtat efter detta. Men det var inte tillräckligt. Huset ville ha mer.

‘E de allt du har?’ sade det. ‘Ja vet vattenpölar som gör större våger än så!’

Detta var något oerhört och kunde icke tolereras. Gamle Nordsjön kallade till sig sin första kusin, Västanvinden. Han kallade till sig sin andra kusin, Sunnan. Han kallade till sig sin tredje kusin, Osten. Till och med familjens svarta får, Nordanvinden, kallades till festen. Det här skulle bli en lustig dans, minsann, oöverträffad i mannamninne.

Och så satte de igång.

Huset på ön
Och som det blåste och som det tjöt. Den ena vågen större än den andra föll ner på huset som tunga stenblock. Det var tur att huset var stadigt byggt, annars hade det gått illa. Nu skrattade det och njöt av den efterlängtade duschen.

Efter en stund lade sig stormen och vindarna mojnade. ‘Är du nöjd nu?’ sade gamle Nordsjön och log. ‘Eller ska jag hämta ett par orkaner från tropikerna?’

‘Ånejdå, ja e så nöjd så’, sade huset. ‘Nu e ja ren igen, precis som ja ville. Nu ligger skiten på din store mage iställe, och där kan’e ligge.’

‘På så sätt’, sade gamle Nordsjön som nu insåg att han blivit lurad. ‘Nåja, det ska vi nog bli två om’, sade han och samlade ihop all smuts i en våg och slängde tillbaka det på huset. Smack! Där satt det. Och där fick det sitta.

Du förstår, från den dagen spelar det ingen roll hur det blåser eller stormar på havet. Aldrig händer det att en droppe vatten stänker upp på huset. Det hjälper inte hur mycket huset ber, förbannar eller svär. Gamle Nordsjön har ingått en pakt med vindarna, och numera är havet alltid lugnt runt huset.”

Det var historien om huset, så som kråkan Krax berättade den, sade min morfar. Och tro mig eller ej, men han hade rätt. Oavsett av vilka kalla vindar som plågar världen för övrigt så är det alltid lugnt och stilla på min ö.

Huset på ön


Text: Christer Barregren
Bilder: Lina Garemark
Här finns en nyare version av denna saga: bums.nu/sagor/713

Det här inlägget postades i Alla sagor, Sagor 1994-2004 och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>