Älgen som tappade hornen

En vacker dag gick älgen omkring i skogen och skröt om sina stora horn.

”Jag är djurens konung! Ingen har så stora horn som jag!” sade han. Och ingen kunde säga emot, ty han hade verkligen stora horn.

Nu är det så att älgarna alltid tappar sina horn på vintern. Sedan växer dom ut på våren igen. Men det här var en ung älg, så han förstod inte det. Visst hade han tappat hornen förut, men det hade bara varit otur, tänkte han, så det ska inte hända igen.

Förra året hade han varit förkyld och nysit så hårt att hornen ramlat av.

Men i år är jag inte förkyld, tänkte han, så det ska inte hända igen.

Och året före hade han tappat hornen då han stångade en dumming som sade att han liknade en häst.

Men den dummingen hade flyttat till en annan skog, tänkte han, så det ska inte hända igen.

Och så sprätte han med hovarna och knyckte på nacken kände sig väldigt nöjd med sig själv.

”Hej där, lilla mus!” sade han till en liten skogsmus som råkade gå förbi. ”Vet du vem som är skogens konung?” sade han och ruskade sina stora horn.

”Mja, nej … jo, är det du?” sade musen.

”Helt rätt!” sade älgen och gick vidare för att se om det fanns någon annan som ville beundra honom.

Han hälsade på hos ugglan och hos räven och rådjuret och alla de andra djuren i skogen. Och alla beundrade dom hans fina horn och sade att han var skogens konung. Något annat vågade dom inte.

Efter ett tag kom älgen fram till grävlingens hål.

”Vet du vem som är djurens konung?” sade han.

”Mja, jag vet inte …” sade grävlingen och kliade sig i huvudet. ”Björnen kanske? Eller … eller vargen?”

”Vad! sade älgen. Tror du att björnen är skogens konung? Eller vargen! Ingen av dom har ju horn!”

”Horn?” sade grävlingen och rev sig i huvudet.

”Ja, horn!” sade älgen. ”Såna här!”

Han böjde sig ner och visade grävlingen sina präktiga horn. Grävlingen kände försiktigt på dem: ”Nja, dom kan man nog inte gräva gångar med”, sade han och kröp ner i sitt hål igen.

”Du ska få för gångar, du!” röt älgen och körde ner hornen i grävlingens hål. Han stångade och stred och försökte böka upp det, men hålet var djupt, och rätt som det var satt hornen fast. Älgen vände och vred, bände och stred – men det var lönlöst. Han satt fast.

Just då kom musen och ugglan och räven och alla dom andra djuren förbi.

”Behöver du hjälp?” frågade de.

”Jaa!” tjöt älgen. ”Jag har fastnat med mina väldiga horn i grävlingens hål.”

”Vi ska se om vi kan dra dig loss!” sade djuren.

Och så tog de tag i älgen och drog och drog och – plopp! så var han lös. Men vilken olycka, hornen satt kvar i marken. Och älgen som skrutit så om sina horn, nu var han utan igen.