Sagan om de tre fåren

Det var en gång ett stort, vidsträckt land som hade ett stort, präktigt slott som ägdes av en stor, fet kung. I slottet fanns två prunkande trädgårdar där två präktiga får gick och betade varje dag.

Det ena fåret gick och betade i en trädgård där det växte dom finaste guldrosor. Hennes ull glänste som gyllene guld, och från hennes juver kom det sötaste gullrosvin. Kungen höll det fina fåret mycket högt och skämde bort henne på alla sätt.

I den andra trädgården, som bara bestod av silverrosor, gick det andra fåret och betade varje dag. Hennes ull sken som det finaste silver, och från hennes juver kom det godaste silvervin. Kungen höll även det fåret mycket högt och skämde bort henne på alla sätt.

Bakom slottet fanns en liten trädgård som ingen brydde sig om. I den växte bara maskrosor och ogräs. Där gick ett litet fult får och betade varje dag. Hennes ull var som rostig taggtråd, och från hennes juver kom en sur, illaluktande mjölk. Kungen visste knappt om att det lilla fåret fanns, och ingen brydde sig att skämma bort henne.

Varje kväll fick dom tre fåren sova i det kungliga stallet. Fåret med den guldglänsande ullen sov i ett bås av guld, på en kudde vävd av guldtråd. Fåret med den silverglänsande ullen sov i ett bås av silver, på en kudde vävd av silvertråd. Men det lilla fåret med den rosttaggiga ullen fick nöja sig med att sova i ett hörn av lagården på ett knippe hö som någon hade tappat.

En kväll, när den kungliga fårskötaren kom för att säga godnatt till fåren, hände det sig att han glömde att stänga lagårdsdörren. När morgonen kom var det lilla fåret med den rosttaggiga ullen borta.

Eftersom ingen brydde sig om henne var det heller ingen som märkte att hon var borta. Och snart var hon glömd.

Men då gick det inte bättre än att fåret med den guldglänsande ullen slutade att äta sina guldrosor. Ullen blev svart och tovig, och gullrosvinet surnade i hennes juver. Kungen tyckte det var en stor olycka, men han tröstade sig med att fåret med den silverglänsande ullen var kvar.

Men då gick det inte bättre än att fåret med den silverglänsande ullen också slutade att äta. Hennes ull blev svart och tovig, och silvervinet surnade i hennes juver.

Det tyckte kungen var dubbel olycka, ty han tyckte mycket om både gullrosvin och silvervin. Som tur var hade han flera tunnor vin i källaren, men då han gick dit för att ta sig en klunk till tröst upptäckte han att vinet i källaren också hade surnat.

Nu utbröt landssorg i landet! Alla önskade att fåren skulle äta igen så att kungen kunde få sitt vin tillbaka och åter bli glad.

Man försökte på alla sätt. En malde ner rosor i mjölk och försökte mata fåren med nappflaska. En annan försökte kittla dem under magen så dom skulle bli glada och äta igen. En tredje försökte till och med få dem att gå i sömnen och äta.

Men allt misslyckades.

Till slut var kungen helt förtvivlad. Han skulle göra vad som helst, bara dom började äta igen. Då var det en liten flicka som trädde fram. Hon sa att fåren kanske saknade sin kompis.

Vem då? sa kungen.

Det lilla fåret som dom vuxit upp med, sa hon. Det lilla fåret med den rosttaggiga ullen.

Då först kom folk ihåg det obetydliga fåret som ingen brytt sig om. Kungen drabbades av svåra skuldkänslor, och snart var hela landet på fötter och letade efter fåret med en rosttaggiga ullen.

Kungen väntade i tre dagar och tre nätter. Han kunde varken sova eller äta innan den glada nyheten kom – man hade hittat henne!

Under pompa och ståt fördes det obetydliga fåret till slottet. Folket hurrade och skrek, och alla var glada.

Kungen lovade, med tårar i ögonen, att bygga ett bås av rubiner till fåret. Och en ny trädgård skulle anläggas med ringblommor i alla regnbågens färger. Och så gjorde man.

Från den dagen brydde man sig lika mycket om det lilla fåret som de andra, ty man förstod att hon var lika viktig.

Men själv frågade hon efter inget. Varje natt sov hon i sitt hörn av lagården, tryggt hopkurad på sin halmhög. Och varje dag gick hon till sin gamla trädgård bakom slottet där det bara växte ogräs. Hennes päls förblev lika risig och ful som den alltid varit, och från hennes juver kom samma illaluktande mjölk som det alltid hade gjort.

Men vad gjorde väl det. Dom andra fåren blev så glada då hon kom tillbaka att de genast började äta igen. Snart var dom lika vackra som förut, och från deras juver kom det godaste vin som någon hade smakat.

Det här inlägget postades i Alla sagor, Sagor 1994-2004 och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Sagan om de tre fåren

  1. Mia skriver:

    Vilken sagosamling! Den här ska mina sjuor få leta efter typiska sagodrag i. :)

  2. Christer Barregren skriver:

    Ja, här har de lite att dyka ner i :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>