Vinds saga

Den gamla skogshuggaren var trött och kall och skulle tända en eld för att värma sitt kaffe. Han blåste en kraftig pust på glöden som flammade upp och värmde skönt medan han hängde kaffekitteln över elden.

Medan skogshuggaren satte sig till rätta fladdrade pusten som tänt elden vidare. En vind var född. Det skulle bli en god vind, en som gjorde människor glada. Vind visste detta, ty han hade inte bara tänt en eld, utan också en gnista i mannens öga.

Så här är det. Det finns goda vindar och onda vindar i denna värld. Det finns vindar som bringar människor svalka, medan andra kastar snö i deras ansikten. Det finns vindar som sår frön, medan andra fäller träd i skogen. Vissa vindar fyller vita segel – andra river dem itu.

Den här vinden kände glädje i att hjälpa människor. När han kom söderut blåste han kornet torrt på böndernas åkrar och satte fart på kvarnvingarna. Sedan reste han med ångbåt och blåste på elden för att hålla ångan uppe (fast nog lekte han med skorstenen ibland och blev svart av sot, eller roade sig med att flyga tjutande ut ur kaptenens visselpipa).

Därefter tog han sig an den Stora Oceanen. Han följde med ett skepp som skulle till Bortre Orienten. Det var ett styvt arbete, ty skeppet hade många segel som skulle fyllas, och resan var lång.

Vind såg många länder och prövade många arbeten, allt från att svalka sockerböndernas böjda ryggar i Filippinerna till att snurra munkarnas bönesnurror i Tibet.

Men roligast av allt. När han kom till Kina såg han något han aldrig sett förut – flygande pappersdrakar som hölls tjudrade vid himlen med långa snören. Både barn och vuxna flög dessa drakar i alla former och färger.

Även kejsaren hade en kejserlig drake som han rastade varje dag. Det var den mest praktfulla draken av dem alla. Den ville Vind bli kompis med. Till en början var kejsardraken inte med på noterna. Den slingrade sig som en slingerbult och rullade runt i luften – steg och dök och flög högre än någon annan drake, högt dit upp där luften är tunn.

Vind hade fullt sjå att hänga med, men snart hade han lärt sig alla konster och trick, den ena mer våghalsig och halsbrytande än den andra. Han och draken blev de bästa vänner och lekte ihop varje dag. Till slut blev han så skicklig att kejsaren utsåg honom till kejserlig drakvind av första graden och gav honom en medalj. Det var den stoltaste dagen i Vinds liv.

Så kom han att leva sitt liv, till lycka för andra och med glädje. Men nu ville han hem. Han kände sig inte längre ung och ville se skogen där han fötts och åter möta skogshuggaren som gett honom liv.

Återigen gav han sig ut på de stora haven. Men den här gången var det yngre vindar som skötte seglen, medan han lekte med vimplar och flaggor, så de smattrade och slog och visade alla sina färger, särskilt när de närmade sig hamn.

Så kom Vind att möta alla sina gamla vänner. Åter gjorde han dem glada, och vart han kom lämnade han leenden efter sig. Men resan tog på hans krafter. Ju närmare hemmet han kom, desto svagare blev han.

När han äntligen kom tillbaka till sin barndoms skog hade han varit borta i över ett år, och det är lång tid för en vind. Nu var han liten och svag, som den dag han föddes.

Där, på en stubbe, satt den gamle skogshuggaren och njöt av solens värme. Även han var trött och kände att slutet nära. Just då nådde Vind fram till honom och rörde vid hans hjässa. Den gamle mannen kände doften av åkrar och hav och äventyr i främmande land – och ett leende lyste upp hans ansikte.

Det var det sista leendet som vinden såg, ty nu fanns han inte mer. Sådant var hans liv, och sådant var hans slut.

Få tänkte på Vind när han var med oss, ingen saknade honom när han var borta. Men alla som träffade honom blev glada därav – och log en stund, innan leendena dog bort och livet gick vidare.