Två hundar

Två hundar vandrade landsvägen fram. Det var inga märkvärdiga hundar, två byrackor bara. Den ene var stor och stark och inte rädd för någonting. Han brukade utföra konster på gator och torg. Han kunde gå på bakbenen och joddla samtidigt. Och det är inte många som kan! Dessutom kunde han rulla runt och spela död fast han viftade på svansen. Han brukade göra stor succé. Som belöning fick han alltid något gott att äta, och de redde sig riktigt bra.

Den andre hunden var mindre. Han vågade inte göra några konster. Han blev rädd av för mycket folk – och sprang ibland och gömde sig. Men han hade ett bra väderkorn och hittade alltid nånstans där de kunde sova om kvällen. På så sätt hjälpte de varandra.

En dag tänkte den lilla hunden: Tänk om jag också kunde göra konster. Då skulle vi få dubbelt så mycket mat och bli dubbelt så mätta. Om jag bara vågade… Så hade han tänkt förut, men han hade aldrig vågat prova. Men just den här dagen var han nästan tvungen. Hans kompis var förkyld och kunde inte gå. Än mindre stå på bakbenen och joddla. Det kom en ensam farbror på vägen. Han såg inte farlig ut.

Kanske vågade han göra konster för honom…

Sagt och gjort. Utan föregående varning hoppade han fram från busken där de sovit under natten (en liten buske var det, inte undra på att hans kompis blivit förkyld) och började göra konster. Och vilka konster han gjorde. Under alla dessa år då han sett sin stora kamrat utföra konster hade han lärt sig ett och annat. Han kunde mer än bara gå på bakbenen – han gjorde kullerbyttor också! Och han nöjde sig inte med att joddla – han kunde till och med vissla. Och när han rullade runt och spelade död var han så verklighetstrogen att gubben lyfte upp honom och stoppade honom i en säck.

“Nu ska jag sälja dig till en cirkus”, sa gubben och gick sin väg med den sparkande säcken.

Nu hade den lilla hunden anledning att vara rädd. Den stora hunden blev också rädd, rent av vettskrämd. Förkyld eller inte förkyld – han sprang till skogs och försvann. Han ville aldrig göra konster för människor igen. Och det gjorde han inte heller. Fast då fick han ingen mat förstås, och till slut blev han så mager att han nästan försvann.

Den lilla hunden blev såld till cirkus. Gubben fick femton kronor som han tappade bort samma dag. Och så kan det också gå. På cirkusen fick han göra konster varje dag. Han övervann sin blyghet och blev den skickligaste cirkushunden i hela landet. Han fick så mycket mat av beundrande människor att han blev riktig fet.

Snart rullade han fram vart han gick.