Trollknytet, en saga av Hans Christer Barregren

Lilla trollknytet låg hopkurad i sin håla och frös. Våren var på väg, det kände hon, för på dagen smalt snön och rann ner i hennes håla. Men på natten kom kylan och vattnet frös till is. Hon hade haft ved att elda med, men nu var veden slut. Hon hade haft bröd och nötter att äta, men nu var allt slut.

Förra vintern kom hade hon bott i en lagård som var varm och full med mat. Och det fanns djur att prata med. Mössen hade varit hennes vänner. Hon åt vid deras middagsbord. Hon lekte med deras barn.

Men sedan kom grävlingarna och ville ha hennes bo. Du hör inte hemma här, sa de. Stick hem till trollskogen, lilla trollunge, sa de. Och så högg de efter henne med sina vassa tänder och slog efter henne med sina skarpa klor.

Hon sprang och sprang med tårar i ögonen, långt ut i skogen. Och nu kunde hon inte hitta tillbaka igen.

Hon var helt ensam i sin håla. Allt hon kunde se var mörker. Allt hon kunde känna var kyla. Hon var lika kall på insidan som på utsidan. Och vem brydde sig om ifall hon levde eller dog här, som en övergiven isklump?

Hon kände sig matt och ville bara sova. Sova och drömma om mamma som vaggade henne som barn. Sova och minnas pappas skratt då de lekte ihop. Hon kunde höra honom nu, hur han hånskrattade åt henne…

Nej, det var inte han! Det var grävlingarna. De hade hittat henne! Hon hörde dem krafsa och gnaga i hålans tak. Nu kom de för att köra ut henne och slänga henne i snön. Varför kunde de inte låta henne vara ifred?

Hon ville springa, men benen bar inte. Hon ville slåss, men armarna rörde sig inte. Hon ville skrika, men skriket frös till is i halsen. Hon kunde inte göra någonting.

Då kom de! Taket brast och allt föll in. Pinnar, stenar, jord och snö föll över henne. Och sedan blev allt tyst. Sedan hörde hon fåglar som sjöng. Och solen! Den lyste på henne och var varm. Hon hade nästan glömt hur det kändes att vara varm.

Sedan hörde hon någon som pep. En liten musunge kravlade fram ur snön kröp in i hennes famn. Det var musungen från lagården!

– Hur kom du hit? sa trollknytet.

– Jag kom för att leta efter dig, pep musen. Morfar förklarade krig mot grävlingarna när du försvann. Och hästarna och kossorna ställde sig på hans sida. Men råttorna gick samman med grävlingarna. Och nu är allt upp- och nedvänt i lagården. Jag kom för att hämta dig, för du är stor och stark, och du är den enda som kan rädda oss.

– Är jag? Stor och stark? sa trollknytet.

– Ja, du tog alltid hand om mig som liten, och då var jag aldrig rädd. Varför försvann du?

Det snurrade runt i trollknytets huvud. Stark? Trygg? Hon! Försvann? Hon kramade om den lilla musungen och kysste henne på huvudet.

– Jag är här nu, sa hon. Allt ska bli bra nu, sa hon. Och i samma ögonblick visste hon att det var sant. Tillsammans ska vi ta hand om grävlingarna och ta tillbaka vår lagård, sa hon.


Några ord om sagan

När jag skrev den här ”sagan” hade jag ingen tanke på att skriva en saga. Jag bara hade ett starkt behov av att uttrycka hur jag kände mig. Lika frusen och övergiven som trollknyttet känner sig i denna saga, lika kall och frusen var jag en dag i mars 2015. Och liksom trollknyttet räddas av en mus blev även jag räddad. Min mus var sagan. Att skriva den fick taket att rasa in och solen att tränga in i mitt bröst.

Den här sagan var helt och hållet en terapiövning. När den var klar kändes den som en början på ett spännande äventyr. Jag hade en idé om att ställa trollknyttet inför ett moraliskt dilemma, att då de kom tillbaka till lagården var mamma grävling instängd i ett hörn och en gammal stridshäst stod beredd att stampa ihjäl henne.

Men liksom jag har svårt att ta till våld i mina sagor har trollknyttet inte hjärta att se någon, inte ens en bitter fiende, bli ihjälstampad. Hon ber för grävlingens liv, och de andra djuren går med på att befria henne på trollknyttets ansvar. Tyvärr händer det som inte får hända. Grävlingen ser en möjlighet att ge sina fiender en näsbränna och kidnappar eller skadar den lilla musungen som trollknyttet lovat att beskydda.

Musungens familj lägger hela skulden på trollknyttet som måste rannsaka sig själv. Hon hade lovat att beskydda musungen, men genom att benåda grävlingen utsatte hon då inte musungen för en medveten risk? Var det inte hennes moraliska ansvar att ta det säkra före det osäkra och låta grävlingen bli dödad? Trots att det går emot hennes övertygelse om icke-våld?

Och hur skulle sagan sluta sen? Hur skulle trollknyttet rädda musungen och fortsätta att beskydda henne? Vilka beslut skulle hon bli tvungen att fatta?

Sanningen är den att jag inte är redo, just nu, att skriva en saga med så tungt ämne. Men det kanske kommer. Tills dess får den vara vad den är nu, en terapisaga för en känslig själ.