Sagan om trollfejden

Det här är en saga om en trollfamilj som bodde i Stora Skogen. Det var trollfar, trollmor och de tre trollungarna Knådden, Knallen och Knuten. Ja, troll har faktiskt namn. Men de använder dem aldrig. Man sa unge ett, unge två och unge tre. Och därmed jämt.

Ingen kan ju begära att trollfar och trollmor ska komma ihåg alla sina barn. De kom och gick som de ville. Ibland var det någon som rymde hemifrån ett tag, när andan föll på. Ibland hittade man ett övergivet barn i skogen som man tog med sig hem.

Trollmors dörr stod alltid öppen för den som ville gå in. Elden brann muntert för den som ville värma sig. I grytan puttrade en soppa för den som var hungrig. Hade man loppor i pälsen, myror i brallan eller spring i bena så var trollmor aldrig längre bort än att hon kom springande om man skrek tillräckligt högt.

Allt hade varit frid och trevnad om inte trollfar jobbat så mycket!

Varje morgon tog han sitt pick och packade ner det i en säck och var borta hela dagen. Och ibland kom han inte hem alls. Då fick trollmor knyta fast barna i svansen och leta upp honom där han låg utslagen på en stubbe någonstans. Sedan bar hon hem honom på ryggen, för stark var hon.

Ibland kunde han komma hem med blåslagna ögon, bruten näsa, uppbunden svans och rufs i håret. Då fick trollmor vara uppe hela natten och koka läkesoppa. Och helande salvor som kunde bota det mesta hade hon. Det gick åt när trollfar låg vaken och jämrade sig hela natten.

Nu undrar du förstås vad trollfar hade för jobb. Jo, nu ska du få höra. Varje dag gick han ner till ån och slogs med sin kusin som bodde på andra sidan. Det hade han gjort sedan han var stor nog att lyfta bergakungens klubba och svinga den tre varv runt huvudet. Så hade hans far gjort före honom, och hans far före dess. De hade hållit på så länge att ingen längre mindes varför man höll på.

Men varje morgon stod de där och gned sina ömma muskler och jämförde sår och skråmor och pratade om väder och vind och beklagade sig över barnens goda skolbetyg. Sedan skrek trollfar till sin kusin på andra sidan:

– Nu ska du få för att du kallade mig maskätare i går!
– Va? sa kusinen. Det sa jag bara för att du kallade mig dvärgmocka i går!
– Va? Skrek trollfar i sin tur. Det var för att du skrek snorplutte åt mig i övergår!
– Det var för att du skrek bajsbagge åt mig förra veckan, din uppblåsta brötmule! svarade kusinen.
– Va? sa trollfar och var helt röd i ansiktet. Vågar du kalla mig för brötmule? Nä, nu ska du få!

Och så var striden i full gång. Kottar och pinnar flög lika snabbt som nya glåpord. Så höll de på varje dag och slogs. Utan att något blev bättre för det.

*

Under tiden satt trollmor hemma och blev allt mer le åt alltihop. Trollfar var aldrig hemma. Han hade inte varit där när Knuten åt sin första snorkråka. Inte varit där när Knallen fällde sitt första träd med bara händerna. Och inte varit där när Knådden rövade bort kungens yngsta prinsessa för andra gången.

Nu var trollbarna bara två, fyra och sex år gamla, men snart var var de stora nog att svinga bergakungens klubba, och då skulle de också ge sig ut och slåss.

Nu får det vara nog! tänkte trollmor. Jag ska sätta stopp för det här! Och jag ska be min syster om hjälp.

Hon tog med sig alla ungar som hon kunde hitta och gick till skogen på andra sidan ån där hennes syster bodde. Systern bodde samman med trollfars kusin, den som han slogs med varje dag. Trollmor var säker på att hennes syster var lika trött på allt bråk som hon. Och se, det var hon.

– Vi måste få ett slut på det här, sa de båda. Men hur?
– Vi får gå i strejk! sa trollmor. Vi ska sluta laga läkesoppa och helande salvor. Sluta spjälka brutna ben och kröka raka näsor. Jag ska stänga porten när jag kommer hem. Först när han slutar slåss får han komma hem igen!

Sagt och gjort. Trollmor gick hem och gjorde som hon sagt. Och hennes syster gjorde likadant. När trollfar kom hem fann han dörren låst, och han blev tvungen att sova i brunnen. Det var förfärligt mörkt och kallt och en massa paddor överallt. Nej, där ville han inte sova en natt till!

Han knackade på trollmors port och tjöt:

– Jag har ont i vartenda ben och behöver läkesoppa!
– Det får du inte förrän du slutar slåss! ropade trollmor till svar.
Då satte sig trollfar i gräset och funderade en stund.
– Jag vill jonglera med barna och kasta upp dem i träden! skrek han.
– Det får du inte förrän du slutar slåss! ropade trollmor till svar.
Trollfar funderade en stund.
– Jag vill värma fötterna vid brasan och kasta vårtor på elden! bölade han.
– Du får inte göra någonting förrän du slutar slåss! ropade trollmor till svar.

Trollfar suckade och gick ner till ån. Där satt hans kusin och var lika stukad, han. Trötta och hungriga, frusna och törstiga satt de där och gned sina värkande muskler och tyckte synd om sig själva.

– Vad ska vi nu göra? sa trollfar. Nu när vi inte längre får slåss…
– Tja, sa hans kusin. Vad tror du våra gummor gör hela dagarna?
– Vet inte, sa trollfar. Jag antar att de klemar bort ungarna och drar hem mat till grottan. De sopar rent under mattan och tvättar den smutsiga byken. De odlar rovor i potatislandet och potatis i rovlandet. De röjer väg genom skogen och räddar utsatta människobarn.
– Då kan inte vi göra det, suckade kusinen. Vi får hitta på något annat.
– Vi kan väl trollmjölka grannens ko och kasta kottar på kungens knektar. Kanske röva bort sköna jungfrur och spärra in dem i höga torn, sa trollfar.

Det tyckte kusinen var en bra idé, och från den stunden var det slut på stridigheterna som pågått i 120 år, eller så länge som någon kunde minnas.

Trollmor hade fått som hon velat. Frid och lycka rådde i trollskogen. Endast avbrutet av sköna jungfrurs rop på hjälp och klangen av svärd och rustning när unga hjältar kom för att rädda dem, precis som det ska vara i en trollskog.


Den här saga bygger på komedin Lysistrate av Aristofanes. Nästa gång du ser Lysistrate på teater eller läser den i en bok så kan du tänka på den här sagan.