Skutt och Tuvstarr

Det var en gång en änkemor som bodde ensam i skogen med sina två barn, Skutt och Tuvstarr.

Skutt var en frejdig och glad pojke som älskade att skratta och busa. Mest busade han med sin lillasyster Tuvstarr, som beundrade sin storebror och försökte härma honom i allt han gjorde.

Skutt och Tuvstarr. Saga av Hans Christer Barregren. Illustrationer av John Bauer

Nu fanns det inte så mycket tid över för lek och glam. Det var fattigt i stugan och arbetet var hårt. Ved skulle huggas och de små åkerplättarna som fanns utspridda här och var i skogen skulle sås och skördas. Och däremellan fanns det tusen och en saker att göra om man ville ha mat i magen och kläder på kroppen.

En dag sa Skutt att han skulle gå ut i världen för att finna lycka och välgång.

– När jag är en rik och präktig karl ska jag komma tillbaka och då, kära mor, ska du inte behöva arbeta mer, sa han.

– Och du, kära syster, du ska få en klänning av finaste silke och ett diadem av silver, så att alla ser vilken prinsessa du är. Sedan kommer prinsar att rida hit från när och fjärran, bara för att få se en skymt av dig.

Hans mor såg att han menade allvar och förstod att det var dags att släppa iväg honom.

– Gå med min välsignelse, sa hon. Kom tillbaka när du funnit den största lyckan eller då du upplever den största nöd. I båda fallen står min dörr öppen för dig. Men kom inte hem bara för att du känner hemlängtan, då skulle du inte komma långt.

– Var inte orolig, mor. Jag är tillbaka innan du vet ordet av, sa Skutt och gick sin väg. När han kom till skogsbrynet vände han sig om för att vinka en sista gång, och då kände han sig som den ensammaste människan i världen.

Ett år gick. Två år gick. Tre år gick. Och Skutt syntes inte till. Tuvstarr blev vackrare och vildare för varje år som gick. Hon lekte på ängarna. Hon sprang i skogen. Hon lärde sig att tala med djuren på djurens sätt och gick i bland dem som en jämlike.

När sommarnätterna var långa och älvorna dansade på ängen bakom stugan, då dansade Tuvstarr med dem och låtsades att hon var prinsessan i Drömslottet.

Älvorna gav henne en krona av blommor. Och runt hennes hals hängde de ett halssmycke som var morgonens första daggdroppe fylld med midsommarnattens sista solstråle. Den glänste som flytande guld och kunde lysa upp det mörkaste mörker. Och varje gång Tuvstarr bar den kände hon sig varm och skön i hela kroppen, oavsett hur kallt det var ute. Det var verkligen en gåva värd en prinsessa.

Skutt och Tuvstarr. Saga av Hans Christer Barregren. Illustrationer av John Bauer

Den kom till nytta den vintern, det fjärde året sedan Skutt gick hemifrån. Det var en ovanligt kall vinter. Snö och kyla gick hårt åt alla skogens djur. Men Tuvstarr och hennes mor klarade sig bra. De hade gröt, de hade smör, de hade bröd. Det fanns rotfrukter i matkällaren, torkade äpplen på vinden och grönkål under snön i köksträdgården.

En dag, då det var extra kallt, hände något konstigt. En stor älg fram till stugan och bad om mat.

– Jag har vandrat långt, sett mycket och upplevt mer, sa älgen. Men större nöd än den jag känner nu har jag aldrig upplevt. Om jag bara finge äta lite torkade äpplen från vinden och rotfrukter från källaren så slipper jag att svälta ihjäl.

– Torkade äpplen var det min bror älskade allra mest, sa Tuvstarr. Är du min bror som nu har kommit hem?

– Vem jag var och vem jag är kan jag inte säga, ty då kommer jag att falla ner som död. Sådan är min dom, sa älgen dystert.

Älgen fick sina äpplen och blev en kär gäst som ofta kom förbi och berättade om sina äventyr. Tuvstarr ville gärna tala om sin bror, men då blev älgen dyster och tyst. Det var som om en stor sorg la sig över honom varje gång Tuvstarr nämnde sin bror. Och en dag var han borta.

När älgen försvann blev Tuvstarr dyster till sinnes och grubblade mycket. Hon var säker på att älgen var hennes bror, och när våren kom sa Tuvstarr att hon skulle går ut i världen för att finna sin honom.

– När jag finner min bror och återbördar honom till torpet, då ska åter frid och lycka råda här, sa hon till sin mor. Och du ska inte behöva gråta en dag mer i hela ditt liv.

Tuvstarrs mor såg att hon menade allvar och förstod att det var dags att släppa iväg henne.

– Du har min välsignelse, sa hon. Men se att farorna kommer att bli många och nöden stor innan lyckan vänder åter. När frestelserna blir svåra och valen många, kom då ihåg vem du är och varför du gav dig av. Var sann mot dig själv och lyssna på rösten i ditt hjärta. Den leder dig rätt.

– Var inte orolig, mor. Jag är tillbaka med min bror innan du vet ordet av, sa Tuvstarr och gick sig i väg. När hon kom till skogsbrynet och vinkade kände hon sig som den lyckligaste människan i världen.

Vart hon gick frågade hon efter älgen, den störste av dem alla, med en krona värdig en kung.

– Inte finns han här, sa kaninerna som lekte på den solbelysta ängen. Skogens dystre konung håller till i mörka skogen, nära glömskans tjärn.

Mörka skogen var ett farligt ställe. Dit ville Tuvstarr inte gå. Men vem hon är frågade så sa de samma sak – laxarna som simmade i den muntra älven, svalorna som pilade över den blå himlen, ekorrarna som skuttade i de gröna tallarna – alla sa de att skogens dystre konung bodde i mörka skogen, nära glömskans tjärn. Till slut var hon tvungen att gå dit.

För att komma till mörka skogen måste man passera sanka myren. Det var ett mycket farligt ställe dagtid, men ännu farligare nattetid, då osaliga andar och irrbloss irrade omkring och lockade vilsna vandrare ut i dyn, där de fastnade och aldrig mer sågs till.

När Tuvstarr kom fram till dyn var det redan sent på dagen. Solen vilade tung och slö över myren. Luften var tung att andas. Allt var tyst. Långt borta på andra sidan myren kunde hon ana mörka skogen som en dyster ragg mot solen. Tuvstarr gick längs kanten av myren och letade efter en väg över, och till slut hittade hon en smal stig med spår av stora älghovar. Här hade hennes bror gått!

Glad började hon följa stigen utan att märka dimman som kom krypande över myren i takt med att solen sjönk. Det är farligt att ge sig ut på myren nattetid, vänd om medan du kan!

Tuvstarr var lätt på foten och hoppade glatt från tuva till tuva, hela tiden med blicken mot marken där hon följde älgens spår. Men rätt som det var trampade hon fel och sjönk djupt ner med ena benet i dyn. Hon kämpade med att få upp benet ur den sugande dyn, men då sjönk det andra benet ned.

Hon fick tag i en tuva och försökte få dra upp benet. Hårda grenar som dolde sig under ytan rev upp huden, och blod blandades med den ruttnande och stinkande dyn. Knott och mygg svärmade runt henne och bet överallt där de kom åt. Till slut fick hon upp benet och la knäet på fast mark. Och med ett slurpande ljud fick hon loss även det andra benet. Krypande och gråtande tog hon sig upp på en liten kulle samtidigt som mörkret la sig över myren.

Hennes kläder var i trasor och hon blödde från benen. Som tur var hade hon fått en yllesjal av sin mor som hon svepte om sig. Där fick hon lite skydd mot mörker och dimma. Hon drog upp halssmycket som hon en gång fått av älvorna. Den lyste upp henne och gav henne värme och tröst

Tyvärr såg allt otyg som dvaldes på myren den lilla ljuspunkten. Försiktigt drog de sig närmare, nyfikna på vad de skulle finna. Det var dymlingar och myrgastar, slemsäckar, och knotrötter, larvfötter och blåtänder. De kände lukten av svett och blod och rädsla, och det var alldeles underbart lockande för dem som hungrade och svalt!

Snabbast på plats var ett litet irrbloss som trodde att ljuset var hennes mamma. Hon irrade fram och tillbaka och kom allt närmare. Till slut landade det på Tuvstarrs sjal och krafsade på det för att komma in. Tuvstarr lyfte på sjalen och lät henne flyga in.

Det är få förunnat att se ett irrbloss på nära håll. De är vackra och ganska tillgivna. De blir alltid glada när det kommer människor som de kan leka med. Det är ju inte deras fel att människor inte kan flyga och alltid går under i dyn.

Irrblosset satte sig på Tuvstarrs hand och började putsa sina vingar. Tuvstarr tog fram en bit rågbröd och gav det till till irrblosset. Hon nosade nyfiket på det, tyckte att det luktade gott och började äta.

Medan hon åt berättade Tuvstarr om sin olycka – om brodern som försvunnit, om älgen som hon letade efter, hur hon fastnade i myren och rev sönder alla sina kläder. Irrblosset verkade lyssna men sa inget. När hon ätit upp brödet snurrade hon runt ett par varv och la sig för att sova.

Efter en stund sov Tuvstarr också, ovetande om den mörka mur av varelser som sakta kom närmre.

Rätt som det var vaknade irrblosset och kröp ut under sjalen. Hon nosade i luften och flög med ett surr genom muren av mörka varelser som genast skingrade sig i förvirring och skräck. Ingen gick säker för irrbloss, inte ens de som bor på myren.

Men efter en stund var de modigaste framme vid kullen igen. Där låg ett stycke vitt kött och väntade på dem. Inte som den sega gamla kärring som de snärjde förra veckan. Nej, den här var ung och mör. Tanken på henne fick deras förkrympta själar att darra och höja sig över smärtan.

En trädgast sträckte fram en knotig arm och lyfte på sjalen då irrblosset kom tillbaka som ett ryckigt och hoppigt ljus – och efter henne kom älgen, skogens dystre konung, i full fart!

Alla mörka varelser flydde för älgen som blint rusande emot dem. När älgen var framme vid kullen släckte irrblosset sina vingar, och då vaknade han ur sin trans och såg hur Tuvstarr låg försvarslös på marken, helt naken, utan så mycket som en sjal runt sin späda kropp.

Skutt och Tuvstarr. Saga av Hans Christer Barregren. Illustrationer av John Bauer

Den natten vakade älgen över Tuvstarr, och ingen vågade göra henne förnär. När Tuvstarr vaknade och såg älgen stå över henne kastade hon sig om hans hals och sa:

– O min bror, min bror! Jag har äntligen funnit dig!
– Jag får inte säga vem jag är, sa älgen. Om jag gör det faller jag ned som död. Du ska inte följa efter mig, ty dit jag måste gå kan inte du följa. Ingen kan rädda mig, och du måste genast gå hem till mor!

Älgen tog ett skutt och började springa mot mörka skogen. Men Tuvstarr gav inte upp så lätt. Hon höll sig fast vid älgens hals och klättrade upp på hans rygg. Nu började en vild ritt. Älgen försökte skaka henne av sig, men hon höll sig fast. Hennes hår fladdrade för vinden och hon lyste upp hela mörka skogen där hon for fram på älgens rygg.

Skutt och Tuvstarr. Saga av Hans Christer Barregren. Illustrationer av John Bauer

Älgen tog med sig Tuvstarr långt in i den mörka skogen, och hon slapp på så sätt många av de faror som hon skulle ha stött på. Det var många mörka varelser som såg den granna flickan som lyste som guld mot de dunkla träden, men ingen vågade göra henne något ont så länge hon red på den dystre konungens rygg.

Efter ett tag började hon slappna av och njuta av färden. Livet var enkelt och glatt att leva. Hon lyfte sina armar över huvudet, som om hon ville omfamna hela världen och alla som bodde däri. Men just då tog älgen ett skutt över en nedfallen gran och hon föll av.

Älgen märkte ingenting utan sprang vidare mot skogens hjärta. Tuvstarr låg ensam kvar i den fuktiga mossan. Nu var hon åter ensam. Hon började gå åt samma håll som älgen försvunnit, men det gick långsamt. Överallt låg det nedfallna träd med hårda, knotiga grenar som rev sönder hennes fötter och trasslade in sig i hennes hår. Det var som om skogen försökte hålla henne fast och snärja henne i sina armar.

Till slut kom hon fram till en glänta i skogen, och mitt på en mossig stubbe satt ett litet trollbarn och grät övergivet. Tuvstarr gick fram till det lilla barnet och frågade hur det var fatt.

– Det är synd om mig, grät trollbarnet. Mina bröder har satt mig här som lockbete, men nu har de somnat bägge två och glömt mig här. Jag har inte ätit något på tre dagar och inte sovit mer än två.

– Vad menar du med att du är lockbete? frågade Tuvstarr och såg sig omkring. Allt hon kunde se var mossiga stenar och dunkla trädstammar, och så det lilla barnet som grät så det värkte i hjärtat på henne.

– Mina bröder satte mig här där jag får svälta och frysa tills det kommer en prinsessa förbi och tycker synd om mig. När prinsessan kommer fram för att trösta mig rusar de fram och fångar henne och bär henne till trollgrottan där hon måste gifta sig med vår äldsta bror.

– Var är dina bröder nu? sa Tuvstarr.

– Där! sa trollbarnet och pekade på två mossiga stenar som såg ut precis som alla andra mossiga stenar som låg omkullkastade överallt. Där är mina bröder Dummel och Rummel. Själv heter jag Rumpelfast.

– Det är kanske bäst att jag ger mig av, sa Tuvstarr. Jag har bråttom att finna min bror.

– Inte kan du gå nu, sa Rumpelfast. Mina bröder kommer att känna lukten av dig och klå mig gul och blå för att jag inte väckte dem. De har väntat i hundra år på att en prinsessa ska komma förbi.

– Oroa dig inte, sa Tuvstarr. Inte låter jag något ont hända dig. Nu är du min bror, och jag ska ta hand om dig. Smyg efter mig på avstånd och visade dig inte förrän jag ropar på dig.

Tuvstarr gick fram till den första stenen som var ett troll och gav den en spark.

– Upp med dig, Dummel! ropade hon. Vakna genast, Rummel! ropade hon och sparkade på den andra stenen. Är det så här man behandlar en prinsessa, va? Låter henne vänta i gläntan utan kläder och utan att bli tillfångatagen. Nu är ni så goda och ger mig en klänning som jag kan skyla mig med, och sedan för ni mig hem till trollgrottan, så att jag kan inspektera guldet!

Dummel och Rummel var vana att bli sparkade på. Deras trollmor brukade sparka på dem flera gånger om dagen och säga åt dem att vakna. De var snabbt på fötter och bad så mycket om ursäkt, och visst skulle hon få en klänning, och visst skulle hon få se guldet, om hon bara ville låta sig fångas och följa med den här vägen.

Skutt och Tuvstarr. Saga av Hans Christer Barregren. Illustrationer av John Bauer

Tuvstarr tackade för inbjudan och följde med de båda trollen. Rumpelfast smög efter utan att någon såg honom. Dummel och Rummel skulle inte ha sett honom om de så trampade på honom. De var så bedårade av den förnäma prinsessan, den första de sett på hundra år.

När Tuvstarr kom till grottan började hon genast att styra och ställa som en riktig husmor. Guldet skulle tvättas, silvret putsas, spindelväven flätas och råttorna matas. Sedan skulle stora grytan fyllas med vatten, för nu skulle trollen skrubbas rena för första gången på hundra år.

Rummel och Dummel och deras storbror Kummel tyckte inte om att städa. De avskydde att tvätta och hatade att bada. Men trollmor skrattade så hon höll på att spricka.

– Så är det när man är gift, sa hon. Man måste lyda sin fru i allt, tro mig. Er far stod inte ut i mer än femtio år innan han gick ut i skogen och förvandlades till en sten, hi hi hi.

När Tuvstarr tog fram en stor rotborste och sa att de skulle borsta tänderna med salt fick trollen nog och sprang sin väg. Kummel sprang mot norr. Dummel sprang mot väst. Och Rummel sprang mot öst. Rumpelfast låg gömd utanför grottan och skrattade gott åt sina bröder.

Trollmor såg belåten och ut tackade Tuvstarr för hjälpen.

– Nu har de äntligen flyttat hemifrån, sa hon. Det var då på tiden. Jag hoppas de finner en smutsig trollkärring att gifta sig med och slutar att springa efter fagra prinsessor. Säg nu vad jag kan göra för dig, sa hon. Jag har guld om du vill ha guld, silver om du vill ha silver, och stenen framför grottan kommer alltid öppna sig för dig, om du behöver någonstans att bo.

Skutt och Tuvstarr. Saga av Hans Christer Barregren. Illustrationer av John Bauer

Tuvstarr tackade.

– Allt det där kan nog komma till nytta så småningom, sa hon, men först av allt vill jag hitta min bror. Han har förvandlats till älg och håller till vid glömskans tjärn, nära stora skogens mitt.

– Ack, ack, ock! Ve o ve! sa trollmor. Du talar om skogens dystre konung. Ja, i flera år har han letat efter något som han tappat, men snart letar han inte mer. Den som dricker ut glömskans tjärn glömmer allt som en gång hänt och hittar aldrig hem igen. Tiden är snart ute för honom.

– Då måste jag rädda honom nu, sa Tuvstarr.

– Min yngste son Rumpelfast kan följa med dig. Du räddade honom från hans bröder, och han kommer att vara dig trogen. Det finns många faror i skogen, men ingen värre än den fagre prinsen. Han kan övertala vem som helst att göra vad som helst. Det går inte att motstå hans fagra tal.

– Hur ska jag undslippa honom? sa Tuvstarr.

– Han bor i en djup grotta som han kallar Drömslottet. Han kommer att locka dig med fagra löften om kärlek. Sedan bjuder han dig att bo i ett rum av koppar. Där förvandlas han sakta till ett monster som aldrig sover utan bevakar allt du gör. Du får inte träffa någon som du känner, och måste hela tiden berätta hur mycket du håller av honom.

– Hu, så hemskt! Vad gör jag då?

– Du måste ge honom ett armband av koppar. Då blir han åter en prins. Han kommer att be på sina bara knän att du ska förlåta honom. Han lovar att ändra sig och aldrig vara elak mer. Sedan lockar han dig till nästa rum, ännu djupare ner i grottan. Det är ett rum av silver. Där blir han åter ett monster som aldrig sover utan bevakar allt du gör. Du får inte träffa någon som du känner, och måste hela tiden berätta hur mycket du håller av honom.

– Hu, så hemskt! Vad ska jag göra då?

– Du måste ge honom ett armband av silver. Då blir han åter en prins. Han kommer att be på sina bara knän att du ska förlåta honom. Han lovar att ändra sig och aldrig vara elak mer. Sedan lockar han dig till nästa rum, ännu djupare ner i grottan. Det är ett rum av guld. Där blir han åter ett monster som aldrig sover utan bevakar allt du gör. Du får inte träffa någon som du känner, och måste hela tiden berätta hur mycket du håller av honom.

– Hu, så hemskt! Vad gör jag då?

– Då är du fast för alltid och kommer aldrig mer se dagens ljus, suckade trollmor. Därför ska jag hälla vax i öronen på dig så du inget hör, och binda en bindel för dina ögon så du inget ser. Sedan kommer Rumpelfast leda dig till glömskans damm i skogens mitt. När du kommer dit måste du offra det dyraste du har för att rädda din broders liv.

– Jag äger inget mer än halssmycket som älvorna gav mig, sa Tuvstarr.

– Då måste du släppa ner det i dammen, sa trollmor. Om det inte räcker för att göra dammens drottning nöjd så har du bara en sak kvar att göra. Då måste du offra ditt unga liv.

Trollmor gav Tuvstarr en krona av guld och så mycket juveler och smycken som hon kunde bära. Allt det skulle hon offra till dammens drottning. Kanske skulle det räcka för att göra henne nöjd.

Tuvstarr gick med tunga steg genom skogen. Hon såg inget, ty hon hade en ögonbindel på sig. Hon hörde inget, ty hon hade smält vax i öronen. Hon leddes av Rumpelfast som tog henne över stenar och under stockar och förbi den fagre prinsen som bönade och bad att Tuvstarr skulle stanna och bli hans fru. Till slut kom de fram till glömskans damm i skogens mitt.

Där simmade dammens drottning omkring strax under den lugna ytan och var nöjd med livet i stort. I dag var hon mer nöjd än vanligt för genom skogen såg hon en ung flicka komma emot henne, klädd i guld och juveler, och ledd vid handen av ett troll. Det var Tuvstarr.

– Vem är du, flicka, och vad vill du mig? bubblade dammens drottning.

– Jag vill att du befriar skogens dystre konung och låter honom återvända hem till sin familj, sa Tuvstarr.

– Om du du ger mig kronan du har på huvudet så ska jag tänka på saken.

Tuvstarr lät kronan glida ner i vattnet. Dammens drottning fångade upp den med en liten krusning.

– En vacker krona, sa hon, men den känns naken utan juvelerna på din hand, armbandet om din arm och bältet runt din midja.

Tuvstarr lät en efter en av de dyrbara sakerna glida ner i vattnet tills hon bara hade sin vita klänning kvar, och gömd under den – halssmycket som hon fått av älvorna!

Dammens drottning verkade nöjd med fångsten, och kanske skulle hon befriat skogens dystre konung om inte solen gått ner. Mörkret sänkte sig över dammen, och Tuvstarrs halssmycke började lysa under hennes vita klänning.

– Vad är det där? sa dammens drottning. Ta av dig klänningen och visa mig ditt lysande hjärta.

Skutt och Tuvstarr. Saga av Hans Christer Barregren. Illustrationer av John Bauer

Tuvstarr gjorde som hon sa. Sakta, sakta lät hon halssmycket glida ner i vattnet. Men i samma ögonblick som hon släppte taget om smycket så slocknade det.

– Det där är ett magiskt smycke, sa dammens drottning. Det lyser bara om du bär det om din hals. Därför måste du följa med det ner i vattnet, ner till mig. Om du gör det ska jag släppa skogens dystre konung fri.

Nu hade Tuvstarr kommit till resans slut. Nu kunde hon inte komma längre. Vad skulle hon göra? Ge upp och återvända hem utan sin bror? Eller glida ner i det kalla, mörka vattnet och stanna där för alltid?

Hon tänkte på det hennes mor hade sagt, att när frestelserna blir svåra och valen många, kom då ihåg vem du är och varför du gav dig av. Var sann mot dig själv och lyssna på rösten i ditt hjärta. Den leder dig rätt.

Då bestämde hon sig. Hon hade kommit hit för att rädda sin bror, och rädda sin bror var just vad hon skulle göra. Sakta lät hon fötterna glida ner i vattnet.

Då hördes ett brak och ut ur skogen kom han, älgen, skogens dystre konung, hennes bror!

– Gör det inte! skrek han. Jag är din bror. Det är min dom att falla ned som död om jag avslöjar vem jag är, och nu har jag gjort det. Jag är din bror, och jag säger åt dig att återvända hem till mor!

Tuvstarr kastade åter armarna om älgens hals, och han drog upp henne ur vattnet. Sedan föll han tungt på ena knät och stönade lågt.

– Lev och berätta vackra sagor om mig, sa han. Sedan sa han inget mer. Under en lång stund andades han tungt. Sedan slutade han att andas.

Tuvstarr grät. Rumpelfast grät, han också. Även dammens drottning grät. Hon hade hållit av skogens dystre konung och skulle sakna honom. Länge satt de där och grät medan månen gick upp över de uråldriga träden. Då dök irrblosset upp och satte sig på Tuvstarrs axel. Hon grät inte. Hon putsade sina vingar.

Ingen vet hur lång tid som gick, men rätt som det var började älgen röra sig. Eller rättare sagt, det började röra sig i honom. Någon sparkade och rörde sig i hans mage. Och så stack en kniv upp. Tuvstarr kände igen den. Den hade tillhört hennes bror, Skutt. Kniven sprättade upp älgens mage, och ut kom hennes bror, slemmig och blöt och vimmelkantig – men det var hennes bror, och han levde!

– Du är inte död? sa hon.

– Jag är visst död som älg, men inte som din bror! Men, vem är det där? sa Skutt och pekade på Rumpelfast.

– Han heter Rumpelfast. Han är din nya bror, sa Tuvstarr.

– Och vem är det där? sa han och pekade på irrblosset .

– Det där är din nya lillasyster, sa Tuvstarr. Hon heter Irra.

– Det var hon som ledde mig hit, sa Skutt. Hon räddade ditt liv.

– Precis som syskon ska, sa Tuvstarr och log.

Och så slutade denna saga lyckligt, precis som sagor ska.

Epilog – vad hände sedan

Dammens drottning växte i storlek och styrka som blev så småningom känd som det stora sjöodjuret, vilket hon tycker förfärligt illa om. Det är ytterst sällan hon visar sig för någon människa nu för tiden.

Den fagre prinsen – ja, han blir man aldrig av med. Han sitter där fortfarande och väntar på nästa offer. Akta dig för honom. Om du träffar på honom eller någon av hans gelikar gör du bäst i att hälla vax i öronen och binda en bindel för ögonen. Eller – ännu hellre – binda hans händer med bindeln och hälla vaxet i hans mun.

De tre trollen som flydde till norr, öst och väst blev alla gifta och slutade som landshövdingar. De vägrar fortfarande att tvätta sig, förstås, men det är inget att bry sig om.

Rumpelfast blev adopterad av Skutts och Tuvstarrs mor och växte upp i hennes stuga. När han blev stor grundade han en bank och blev rik som ett troll.

Irra flyttade till Amerika där hon fick jobb på en teater och blev en av de starkast lysande stjärnorna i Hollywood, innan hon råkade tända eld på en gardin och brände ner halva stan.

Tuvstarr blev en berömd äventyrare som klättrade de högsta berg och paddlade de djupaste hav. Mellan sina äventyr bodde hon hemma hos sin mor och hälsade ofta på gamla trollmor i grottan.

Trollmor förblev trollmor, såna kärringar ändrar man inte på så lätt. Hon kallade alltid Tuvstarr för sin svärdotter, trots att hon aldrig gifte sig.

Skutt blev en berömd botaniker. Han reste över hav och land och hittade nya växter som han gav krångliga latinska namn. En dag kom han till glömskans tjärn i skogens mitt. Där hittade han en helt ny blomma som han döpte efter sin syster Tuvstarr. För att göra sig märkvärdig gav han den ett latinskt namn också, carex cespitosa, och det heter den än i dag. Tyvärr drack han en klunk ur glömskans damm efteråt och glömde bort alltsammans.

Några ord om sagan

Den här nyskrivna sagan om Tuvstarr och älgen Skutt är inspirerad av John Bauers illustrationer och “Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr” av Helge Kjellin, först utgiven i sagosamlingen Tomtar och troll.

Min önskan var att skriva en text som var lika bra som John Bauers illustrationer, vilket förstås är helt omöjligt uppdrag.

Det som triggade mig att skriva sagan var att jag ville skapa ett rationellt skäl till varför Tuvstarr utsätter sig för skogens faror; därför lät jag älgen bli hennes förtrollade bror som hon vill rädda.

Jag ville också ge henne ett bättre öde än att vara ett efterblivet mähä som våldtas av troll och därefter verkar vilja kasta av sig kläderna i tid och otid, utsätta sig för fara utan anledning och sedan tyna bort och dö vid en damm.

Det tycker jag att jag lyckades med.