Sagan om vintern

Mariagrazia Orlandini

Sent en höst föddes en vinter som inte var som alla andra vintrar. Dom andra vintrarna ville ha så mycket snö som möjligt. Dom tävlade om vem som var kallast och kunde blåsa mest – och alla sjöar frös dom till is.

Men den här vintern ville inte snöa så mycket, ty då skulle djuren få svårt att hitta mat. Och inte ville han frysa sjöar till is och inte blåsa kalla vindar över nejden heller!

Nej, detta var en mild vinter.

Lyckligast var han när han fick töa vid dammen i skogens mitt och tänka på våren. Ända sedan han var en vind från norr hade alla talat om den varma våren som skulle komma en dag.

Då skulle fåglar komma flygande från andra sidan jorden – bara för att möta henne. Alla skogens växter skulle bli gröna och träden bära frukt. Färgglada blommor skulle skjuta upp ur marken, bäckarna skulle sjunga!

Alla blev glada när våren kom. Ingen hade blivit glad då han kom.

Vi vill inte ha dig här! hade dom muttrat surt och burrat upp sina fjädrar och svept sina pälsar hårt omkring sig.

Men tänk om han fick träffa våren och dom blev vänner? tänkte vintern. Då skulle dom få ångra att dom varit dumma mot honom, minsann. Då skulle alla vilja vara hans vän också!

Så satt han vid sin damm och tänkte, djupt inne i skogen där ingen kunde se honom.

Så en dag hörde han en fågel kvittra till:

Våren kommer, varm och skön.
Bort med bistra vintern kall.
Våren kommer, varm och grön.
Snart är vinterns saga all.

Så sjöng hon. Och vintern kände att våren var på väg. Luften blev varmare, vattnet porlade, träden knoppades och djuren blev kära.

Ja, våren var på väg!

Vintern ville se vacker ut när våren kom, och därför frös han till så gott han kunde och klädde skogen i en vacker vinterskrud. Frosten blänkte i granarnas päls, forsen stelnade mitt i ett skutt, snöflingor kransade hans damm, och istappar glittrade som pärlor. Vintern som alltid varit mild och snäll – nu var han sträng och kall.

Men djuren klagade, förstås. Varför ska vintern ställa till med besvär, nu när våren är på väg, sa dom. Kan han inte gå i idé som alla andra vintrar och inte förstöra för oss?

Stackars vintern. Han ville bara göra sig fin för våren. Och våren var på väg. Hon kom allt närmare.

Vintern var nervös. Han kände sig svag i knäna och darrig i bena. Hjärtat dunkade och svetten rann i bäckar över hans rygg. Snön smalt bort i stora fläckar på hans mage som kliade. Gult gräs stack upp som fula blemmor i hans ansikte.

Det kliade och stack överallt, och nu föll istapparna ner, en efter en, och forsen bröt sig ur hans grepp och rusade skrattande genom skogen. Inget blev som vintern ville. Hur skulle han nu kunna visa sig för våren?

Då kvittrade en fågel till igen. Våren kommer! Våren kommer! tjoade den. Och ur alla buskar och träd kom svaret Våren är här! Äntligen här!

Alla blev glada och vände sig mot solen. Där skulle hon komma!

Men vintern var inte glad. Han var luggsliten och eländig. Om våren kommer nu kan jag inte visa mig, tänkte han, och hans tårar föll tunga från träd och buskar; marken blev blöt och sur.

Men så kom hon då till slut. Liten och späd var hon, och knappt hade träden löv att skyla henne med. Men där kom hon – och hon var så vacker!

Hon kom då natt och dag var lika långa; sista dagen innan vintern var tvungen att fly till kallare trakter.

Hela natten satt de uppe och pratade, och dom hade bara ögon för varandra. När morgonen kom var vintern bara en liten pust som flög hem till sina föräldrar i norr. Och våren var ensam kvar.

Det skulle dröja ett helt år innan de träffades igen, och så är det varje år. Det är därför våren bär ett drag av vemod, mitt i allt det vackra. Och varje år sjunger vårens bäckar om vinterns och vårens kärlek som blommar blott en dag om året.

Om du lyssnar riktigt noga kan du höra det.


Illustration skapad för Bums.nu av Mariagrazia Orlandini.


This fairy tale in English: Winter’s love.