Sagan om processen

En homsa satt på trappen till sitt hus och täljde på en pinne. Den tidiga vårsolen värmde hans lilla kropp. Vinden susade i björkarna och en fågel sa: Tjuip! Tjuip! Tjuip!

Homsan visste inte varför den var så upprörd, men en liten homsa kan ju inte veta allt. Han fortsatte att tälja på sin pinne som skulle bli något fint. Då föll en skugga över honom och det blev kallt. En polis tornade upp sig över honom och skymde solen.

– Nu kommer du med här, sa polisen och slängde ner honom i en svart säck. Så här går det när man är dum.
– Vad har jag gjort, pep homsan.
– Det vet du så väl, sa polisen. Gör det inte värre för dig själv genom att neka.

Homsan visste inte vad han hade gjort. Bara att han vaknat som vanligt den morgonen och tvättat sig i bäcken och känt att livet kändes bra, vilket var ovanligt. Homsan brukade vara rädd. Rädd för de stora. Rädd för det okända. Och rädd för mörker. Nu bars han iväg i en mörk säck av en stor polis utan att veta varför. Och pinnen som han tänkte tälja till något fint hade han tappat.

Tjuip! Tjuip! Tjuip! skrek fågeln efter honom. Ett par grävlingar rusade efter och började riva i säcken med sina vassa klor.

– Nu ska han få! Nu ska han få! väste de och försökte bita honom genom säckväven.
– Men jag har ju inte gjort något pep homsan ömkligt.
– Det har du visst, det! sa grävlingarna. Annars skulle du inte sitta där inne!

Nu började det bli riktigt synd om homsan. Han började gråta där inne i säcken och tänkte på sin gamla morfar som alltid var snäll mot honom och tog hand om honom när han var liten.

Morfar skulle aldrig tillåta en dum polis bära iväg på honom på det här viset. Tänk om morfar hade vetat det här, vad hemskt det skulle vara. Men morfar var död, och det enda homsan kunde göra var att krypa ihop i ett hörn och bli så liten som möjligt, så att grävlingarna inte skulle bita honom i benen.

Varför de ville bita honom i benen visste han inte, men det är så mycket en liten homsa inte förstår.

Polismannen bar honom till staden. Det hördes ljud av hästar och vagnar och folk som ropade efter honom. Grävlingarna stannade i skogsbrynet, men lösdrivande hundar nosade rätt på honom och morrade åt säcken och sa:

– Om han släpper ut dig på Stora Torget så sliter vi dig i stycken.
– Men jag vill inte, snyftade homsan.
– Det skulle du tänkt på förut, sa hundarna, nu är det för sent. Nu får du skylla dig själv… Och så sprang de i före mot torget. Och hela tiden som de sprang ropade de: –Nu kommer han! Han kommer nu! Nu skall han ställas inför rätta, sedan äter vi opp honom.

De kom in i staden. Fler och fler människor samlades kring polismannen och följde efter honom. Hela tiden tisslade och viskade de sinsemellan. En mamma sa till sitt barn:

– Ser du nu hur det går när man är dum, då hamnar man i säcken.
– Ja, mor, sa det lilla barnet.
– Men jag är inte dum! pep homsan inifrån säcken. Allt jag gjorde var att tälja på en pinne, en fin pinne. Men den har jag tappat nu. Och kniven med.
– Kniv! var det nån som skrek. Han har kniv! En förhärdad brottsligt är han. En sån där kan man inta ha springande löst bland hederligt folk. Släng säcken i bäcken så han drunknar! Bränn honom levande på bål! Låt hästar slita honom i stycken!

Nu kom de fram till Stora Torget. Alla samlades i en ring kring polismannen som ställde ner säcken på marken och släppte ut homsan.

Först kunde han inte se något. Det var så ljust där ute mot säckens svarta mörker. Överallt stod människor och skrek åt honom eller kastade saker på honom. Han försökte skydda sig, men allt han kunde göra var att hålla sina magra armar om sin kropp.

Det kändes nästan som när morfar hade kramat honom då han var liten. Då hade han känt sig trygg, som om inget ont i världen kunde drabba honom. Men nu var inte morfar där. Det fanns ingen i hela världen som tyckte om honom eller brydde sig om ifall han levde eller var död.

Någon kastade en sko i ryggen på honom. En annan petade honom med en pinne i magen. Han föll omkull och började gråta. Då skrattade de åt honom för att han var så liten och dum och grät. Då blev han arg och ville skrika åt dem att han inte alls var dum, men då skrattade de ännu mer och kallade honom lipsill och harhjärta.

Just då kom en stor man och trängde sig fram igenom hopen. Det var fängelsedirektören.

– Jaså, här är han den lille missgynnaren, sa han. Jag har nog hört vad du har gjort. Det får mitt blod att isa.
– Jag har inte gjort nåt, lyckades homsan få fram.
– Ljug inte! Då gör du det bara värre för dig! skrek fängelsedirektören högröd i ansiktet. Jag ska kasta dig i den djupaste fängelsehålan. Sen får du aldrig se dagens ljus igen.

Sedan tog han homsan i kragen och drog iväg med honom till fängelset. Väl där gav han homsan till den största fängelsevakten och sa med en blinkning:

– Ge honom vår specialbehandling.
– Det ska bli, sa fängelsevakten och drog ner homsan i den allra mörkaste källare som han kunde hitta. Där öppnade han en lucka i golvet som var så smutsig och rostig att den inte verkade ha blivit öppnad på hundra år. – Hoppa ner där, sa han.

Homsan skakade i hela kroppen. Han var så rädd att han inte kunde prata. Han visste inte varför de gjorde så här mot honom. Han önskade att han vore stark så han kunde slita sig ur greppet som höll honom och riva ner murarna med sina bara händer och rymma ut i sin skog och aldrig träffa någon människa igen. Då sa fängelsevakten:

– Var inte rädd. Inte vill jag dig något illa. Det där är en hemlig tunnel som leder till floden. Där kan du simma till friheten. Men återvänd inte till din skog för poliserna har bränt ner ditt hus. Och återvänd aldrig till staden för där blir du igenkänd. Inte vet jag vad du gjort och inte bryr jag mig heller. Jag ser att du är en god själ, det ser jag, och du förtjänar bättre än att glömmas bort i en fängelsehåla.

Homsan fortsatte att darra i hela kroppen, men han kände sig lite bättre. Han kröp ner i tunneln och kände lukten av vatten och sjögräs. Fängelsevakten stod kvar ovanför och lyste med en fackla så att homsan kunde se.

– Blir inte folk arga när de märker att jag är borta? frågade homsan. På dig alltså? Du kan råka illa ut!
– Å, inte då! svarade fängelsevakten. Du är redan bortglömd. Ingen kommer att fråga efter dig. Det är som om du aldrig har funnits.

Homsan nådde floden och simmade i väg. Han gled med strömmen och kom undan. Han återvände aldrig mer till staden; han återsåg aldrig mer sin skog. Han drev ut i havet och hamnade på en ö där det bodde andra vinddrivna varelser. Där fann han vänner och byggde ett hus och levde lycklig. Tur för honom att det bara var en saga, för i verkliga livet kunde det ha gått honom illa.


Den här sagan bygger på romanen Processen av Franz Kafka. Det är en ångestladdad bok som slutar olyckligt. Du borde läsa den en gång.