Sagan om brott och straff

Det var en gång en ung man som hette Raskolnikov. Han bodde i en stad som kung Peter hade skapat. Det var en mycket vacker stad, och alla ville bo där. De rika gick på fester i färggranna kläder och ville aldrig gå och lägga sig. Om sommaren var kvällarna varma och ljusa, solen ville liksom aldrig gå ner. Hela natten kunde de rika åka fram och tillbaka på den berömda gatan Nevskij prospekt och titta beundrande på varandra.

Bredvid Nevskij prospekt bodde de fattiga i mörka gränder. Ibland kom de fram för att tigga pengar till mat, men är man rik behöver man inte tänka på de fattiga. De är som kringstrykande hundar eller nedlusade råttor. Kommer de för nära kan man be kusken snärta till dem med piskan. Då förvinner de in i sina mörka gränder och slickar sina sår.

Den unge Raskolnikov var en av dessa fattiga. Han bodde i ett trångt och smutsigt rum. Han var sjuk och han var trött och hans kläder var i trasor. Han hade inte råd att betala för rummet, när som helst kunde värdinnan slänga ut honom. Och vad skulle det bli av honom då?

Hans mor hade skickat pengar till honom, så han skulle gå i skola och bli en fin karl, men pengarna var slut och böckerna hade han sålt. Nu var hans mor och hans syster på väg dit för att bo hos honom. Hos honom! Han som inte ens kunde betala hyran för sitt rum.

En gång hade han haft pengar, inte mycket, men så han klarade sig. Han hade haft varma kläder och behövde aldrig gå hungrig. Det var när hans far hade levat. Då kunde de till och med åka vagn ibland, som fint folk. I dag kunde han inte ens gå nära en vagn utan att kusken slog till honom med piskan.

Därför höll han sig till de trånga gränderna där inga vagnar kunde köra. Det var fullt med folk överallt. De pratade och rökte och drack och grälade och svor. En del jobbade, bar på tunga säckar eller sålde saker. Andra tiggde pengar, men ingen hade nåt att ge.

Raskolnikov gjorde ingenting. Han gick bara håglös omkring. Till slut kom han ut på Nevskij Prospekt där de rika åkta runt i sina fina vagnar. Raskolnikov blev stående en lång stund och tittade på dem. Så mycket pengar som bara gled förbi. Han kunde sträcka ut handen och röra vid mer pengar än han haft i hela sitt liv.

Men inget av det var hans. Han kunde bara stå där och se hur de rika roade sig. De hade mer än de behövde, men de såg rakt igenom honom, som om han var osynlig. Ju mindre pengar man har, desto mindre syns man.

En stor vagn kom dundrade fram, likt ett skepp på stormigt hav. En kusk i stor svart hatt piskade sex vita hästar. Deras hovar small mot kullerstenen som kungens kanoner i strid.

En gammal man gick förbi Raskolnikov och rakt ut i vägen. Vagnen med de sex hästarna körde över honom utan att stanna. Mannen föll mellan hästarnas hovar och drogs in under vagnens hjul. När han dök upp på andra sidan gick han knappt att känna igen. Han var som en trasig säck fylld med blod och kött.

Folk kom springande från alla håll. De lyfte upp honom och skrek att de skulle ta honom till sjukhus. Men har han pengar då? undrade någon. Man måste ha pengar för att ligga på sjukhus.

En polis kom springande och visslade i sin visselpipa. Ur vägen. Här kommer jag. Vilken gammal trashank. Inget sjukhus vill ta emot en sådan där. Bär hem honom till hans fru, så kan han dö där, i hemmets trygga vrå, hos sin egen familj.

Men vem är han då? Vad heter han? Var bor han? Ingen vet.

Då stiger Raskolnikov fram. Han känner igen mannen. Han har träffat honom förut. En gång. En gång när Raskolnikov var hungrig hade den gamle bjudit honom på mat. I en hel timme hade de suttit tillsammans och pratat.

Den gamle hade berättat om sin dotter. Hon var så vacker och vän och omtyckt av alla. Men han, den gamle suputen, hade supit bort alla pengar, så dottern måste jobba för ett troll. Min dotter är en ängel! Jag är ett svin och hon är en ängel. Så hade han sagt, och nu var han död. Överkörd av en vagn.

Jag vet var han bor, sa Raskolnikov. Bär hem honom bara. Jag ska gå till trollet och berätta för Sonja att hennes far är död.

*

Trollet. Det fanns ett troll i staden. Ett rikt troll. Alla som var fattiga kände till trollet. Det var dit man gick för att sälja allt man hade och ägde för att få pengar till mat, en dag eller två, innan man till slut gick under. Där jobbade Sonja, tvingades jobba. För trollet. Hon som var en ängel. För att hon var fattig.

Raskolnikov hade varit där. Han hade sålt sina böcker till trollet. Sålt klockan han fått av sin far. Det sista han hade kvar av honom. Han hade sålt sin stolthet och sin värdighet. Han hade sålt sitt liv.

Det var orättvist. Där satt trollet i sin håla fullt med guld, medan han fick svälta utanför. Var han sämre än ett troll? Varför skull han leva sämre än ett smutsigt troll?

Om han skulle slå ihjäl trollet och ta allt trollguld? Lika väl som man kan slå ihjäl en mygga borde man kunna slå ihjäl ett troll. Om trollet dog kunde han leva. Och var inte hans liv värt mer än ett troll?

Utanför dörren stod en yxa. Raskolnikov tog den och gick in. Det var det helt tyst. Konstigt. Trollet lämnade aldrig sin håla, lämnade aldrig sitt guld. Raskolnikov gick in och öppnade kistan för att se om guldet fanns kvar. Men kistan var tom, så när som på lump och gammalt skräp.

Det fanns inget i kommoden heller. Och inget i hörnskåpet. Det fanns inget av värde någonstans. Allt var fattigt, torrt och dammigt, precis som i hans eget rum. Hur är det möjligt? Alla troll är ju rika, det vet varenda människa.

Då fick han se något som rörde sig. Det var någon i rummet. Någon stod stilla och tittade på honom. Han vände sig om. Där stod trollet och tittade på honom. Ett hiskligt stort och fult troll. Och det höll en yxa i sin hand. Det gick ett steg mot Raskolnikov. Två steg. Raskolnikov lyfte yxan. Trollet lyfte också yxan. Raskolnikov blundade. Yxan föll.

Han hörde ett skrik och ett krasande ljud – och så föll ett regn av glas över honom. Tusen spegelbitar regnade ner över honom, och i varje skärva såg han troll, de var överallt! De var framför honom och bakom honom. De skar honom med tusen knivar, och han skrek.

Så blev det tyst. Raskolnikov hade slagit sönder en spegel. Hela golvet var fullt av glasskärvor och i varje glasskärva såg han trollet. Men när han vände sig om fanns det ingen där. Han tog upp en stor skärva och såg in i sitt eget ansikte, och det enda han såg var ett troll.

Raskolnikov hade förvandlats han till ett troll.

Utanför hördes också skrik. Män kom springande in genom dörren. De högg tag i Raskolnikov och drog upp honom från golvet. Nu har vi fått nog av dig! skrek de. Nu ska du tillbaka till skogen där du hör hemma! skrek de. Ditt otäcka troll.

Raskolnikov ville skrika åt dem att han minsann inte var ett troll. Han var en fin karl. Han hade kommit till staden för att gå i skola. Hans mor och syster var på väg för att se honom ta examen. Men allt som kom ur hans strupe var gurgel och vrål.

Han släpades ut på gatan och jagades bort. Han sprang och sprang och visste inte vart han skulle ta vägen. Till polisen kunde han inte gå, och inte till sitt gamla rum. Han var ju ett troll nu, ett stort och hiskeligt troll. Inte ens hans egen mor skulle känna igen honom nu, så som han såg ut.

Alla människor såg föraktfullt honom. Han var trollet. Och ingen gillade trollet. Hans huvud värkte. Han var trött. Han ville lägga ned huvudet i mors knä och känna hennes hand stryka hans toviga hår. Han ville höra hennes säga att allt skulle bli bra. Men hur kunde det blir bra? Han var en mördare. Han hade lyft en yxa för att slå ihjäl trollet, och därför hade han själv blivit ett troll.

Nu var han dömd att gå ensam bland människorna, föraktad av alla. Visst hade han varit fattig förut, men ändå en hederlig karl. Nu var han en skurk. Ingen kunde älska en skurk. Inte ens han själv. Han hatade och föraktade sig själv lika mycket som han förut hade hatat och föraktat trollet.

*

Då kom han fram till en stor folksamling. De pratade om en man som blivit överkörd. Hans dotter var där och grät över sin far. Hon var en ängel, sa man. Den finaste och vackraste som fanns. Tänk att hon hade jobbat för det otäcka trollet för att överleva. Tur att vi jagade bort det!

Så sa de. Men när de såg Raskolnikov tystnade alla. De såg hatiskt på honom. Som om allt var hans fel. Men de rörde honom inte. De flyttade sig tyst medan han gick fram till Sonja.

Han tog hennes hand och föll på knä inför henne. Jag är en usling, sa han. En fattig stackare som gjort alla jag känner besvikna. Mitt liv är inte värt mer än en lort. Man kan slå ihjäl mig lika lätt som man dödar en mygga. Likväl har jag inget annat att erbjuda dig än mitt liv. Jag skulle kasta mig i floden om det fick dig att le, om så blott för en sekund.

Sonja torkade sina tårar och bad trollet att resa sig upp. Jag vet vem du är, sa hon. Du är Raskolnikov. Du ser ut som ett troll, ty du känner inte dig själv. Gå nu hem, sa hon. Din mor och din syster väntar på dig. Gå och berätta allt för dem! Då ska trollhamnen falla av dig. Kom först tillbaka när du lärt dig älska dig själv. Om du då vill tjäna mig i hundra år, får du göra det, men bara om jag får tjäna dig i hundra till.

Raskolnikov föll till marken och kysste den i alla fyra väderstreck. Sedan gick han hem. Han visste nu vad han skulle göra.

*

Det var en gång en ung man som hette Raskolnikov. Han bodde i en stad som kung Peter den store hade byggt. Och det var en stad med många fattiga. Raskolnikov var en av de fattiga, men i det djupaste träsket fann han en skatt som gjorde honom rikare än någon annan. Han fann någon att älska. Hon hette Sonja och var dotter till en man som blev ihjältrampad av sex vita hästar.


Den här sagan kommer från en bok som heter Brott och straff. Den är skriven av Fjodor Dostojevskij. Du borde läsa den någon gång. Tänk då på den här sagan.