Sagan om året som gick

Hon har gått ett helt varv sedan hon föddes, och nu står hon på jordens rand och tvekar inför nästa steg.

Ovanför henne blinkar rymdens stjärnor; det är hennes förfäder som gått här före henne. De väntar på henne. Allt hon behöver göra är att ta det första steget.

Ändå tvekar hon. Just här stod hon när hon föddes. Året före henne hade sett så stort och gammalt ut bredvid henne. ”Gå nu”, hade det sagt. ”Gå nu. Det är din tur. Jag lovar att du kommer att älska det.”

Då hade världen brett ut sig framför henne, så stor och underbar. Det första steget var svårt, men så fort hon tagit det var det lätt.

Hon lekte med väder och vind; än snö, än sol. Hon badade i de djupa haven och hälsade på de höga bergen. Alla bugade sig för henne och vek undan.

Men jorden var gammal och hade sett mycket. Bergen och haven visste att tiden måste passera. Det berörde dem knappt. Nästa år skulle en ny tid komma.

Värre var det för människorna. Barnen tog emot henne med öppna armar. De unga tittade modstulet på henne och visste inte vad de skulle tro. De vuxna slog ner blicken och låtsades inte om henne. De äldre var rädda för henne, och vissa sprang till och med och gömde sig.

Hon log mot dem alla och försökte vara snäll, men många sveptes med där hon drog fram. Även djur, träd och växter fastnade i hennes skrud och tyngde hennes steg.

Världen förändrades och blev mörkare. Människorna krigade och dog. Det var många som ville följa med henne. Deras skrik genomborrade henne.

”Ta med oss hem!” ropade de. ”Vi orkar inte mer!”

”Men jag är inte er tid!” svarade hon. ”Jag kan inte bära så många. Ni måste vänta på er tid.”

Men nej, människorna kunde inte vänta. Om de inte krigade så grävde de djupa gruvor eller byggde stora städer. De sprang omkring som om de ville hinna före tiden, och när hon kom ikapp dem hade de inga krafter kvar att stå emot henne. Och året visste inte vad hon skulle göra med all den förtvivlan och längtan som de bar med sig.

Detta måste få ett slut.

Hon som hade känt sig så ung och full av möjligheter. Nu tyngdes hon till marken och kunde inte se längre än till nästa dag. Till och med solen var trött. Den sov allt längre och orkade knappt lysa på henne längre.

Till slut var det bara natt, och hon stod vid världens rand. Just här hade hon stått då hon föddes. Vad världen hade verkat stor då.

Precis som den gången tvekar hon inför nästa steg. Rymden är så stor och främmande. Inte alls som jorden som hon nu är van vid. Hennes förfäder ler och blinkar åt henne där uppe, och under henne rör sig jorden och vill putta henne över kanten.

Men hon tvekar.

Då känner hon en hand i sin och tittar ner. Där står nästa år och ser storögt på världen som breder ut sig framför honom. Hon kramar hans hand och säger: ”Gå nu. Det går bra. Jag lovar. Du kommer att älska det.”

Det nya året tar ett djupt andetag och går ut i världen, samtidigt som det gamla året lämnar det.


Om du tyckte om den här sagan så kommer du att älska Sagan om elden.