Prinsessan Mazarin

Tänk, det är inte lätt att vara prinsessa. Alltid vara fager som en ros, glad som en lärka och mild som en ängel. Och ingen var sötare än prinsessan Mazarin. Men glad var hon inte. Hon var trött på att alltid le och niga och bli kysst på handen av sköna prinsar som låg på knä. Alla lovade dom guld och gröna skogar, men det hade prinsessan redan. Hon längtade efter äventyr.

En dag tog hon alla mat som låg framlagd på silverfat och lade det i en korg och gick till skogs. Solen sken och fåglarna sjöng. Och inga vargar syntes till. Snart kom hon fram till en glänta med en romantisk sjö. Där slog hon sig ner och satte sig tillrätta och beundrade sin spegelbild i vattnet. Det mörka vattnet var lika djupt som hennes mörka ögon, och hon drog tankfullt med handen genom sitt svartlockiga hår och drömde om en äkta prins.

En prins ska vara stor och stark och kunna slåss mot vargar, sade hon till sig själv. En prins ska kunna allt och göra allt – för mig. Men han ska släppa allt och glömma allt – till och med sitt namn – om han bara såg mig le. Lång ska han vara, ty annars är han ingen äkta prins. Och han ska berätta sagor, så jag kan ligga vaken om natten och drömma mig bort. Vart finns han, denne min prins?

Ja, någonstans finns han. Någonstans ska hon finna honom. Ack, hon längtar efter den dagen.

Nu är hon hungrig och tar fram korgen med mat. Först får hon tag i en tomat. Nej, det gillar hon inte. Prinsessan Mazarin gillar bakelser. Väck med den! Hon slänger tomaten i sjön och sticker ner handen igen. En gurka. Nej, hon äter bara korv. Gurkan går i sjön.

Vad är det där, russin? Prinsessan Mazarin vill inte ha russin. Hon önskar brända mandlar. Så, nu har hon slängt russinen i vattnet också. Ner med handen igen, men nej, där var en grönsak och där var en frukt. Där var en potatis och där en surdegslimpa – men ingen semla så långt ögat nådde. Och hon som var så hungrig.

Hon fiskade upp den ena saken nyttigare än den andra – och allt gick i plurret. Snart hade hon inget kvar. Hon stack ner handen igen, och där, äntligen, fick hon tag i en bit saftigt lammkött. Den ville prinsessan Mazarin ha.

Men just då började det bubbla och sjuda i vattnet. Upp kom en slemmig padda med ett par nötter i ena handen och en surkål i den andra. Han tuggade på en bit selleri och sade mellan tuggorna:

Tackar allra ödmjukast för de goda frukter som prinsessan har godheten att skänka hennes obetydliga tjänare.

Paddan bugade sig så djupt att vårtorna på ryggen stack ut som fiskfjäll och sa: Nu ska jag uppfylla hennes högsta önskan och bli en drömprins. Allt som behövs är att jag smakar av lammköttet innan solen går ner. Då förvandlas jag genast till en drömprins med mått. Så är det sagt och så ska det bli.

Så sade paddan och sträckte ut sina korta armar mot prinsessan medan hans blå-gröna ögon rullade vilt i huvudet. Prinsessan tittade på både paddan som plutade med sina dreglande läppar och på lammköttet som vilade så fridfullt i hennes knä. Nog ville ha hon ha sin drömprins, men nu var hon ju så hungrig.

Om jag ger dig en puss då, sade hon, skulle inte det fungera? Nä, sade paddan och ruskade på huvudet. Lammkött ska det vara.

Då fattade prinsessan sitt beslut. En sådan glupsk friare ville hon då rakt inte ha, då finge hon väl gå hungrig vareviga dag. Istället för lammkött gav hon honom den tomma korgen och åt upp alltihopa helt själv.

Oj, vad mätt hon blev. Och nu såg hon solen sjunka sakta bakom trädens mörka ragg. Det var hög tid att ge sig av. Men nu kunde hon inte hitta den smala stigen hem. Hon gick vilse i skogen och trängde allt djupare och in i dess mörka inre.

Och nu började vargarna tjuta på avstånd. De hade fått vittring på den söta prinsessan Mazarin. De sniffade med sina stora nosar och ylade instruktioner till varann.

Prinsessan började springa. Hon sprang för allt vad hennes vackra ben förmådde, men maten vägde tungt i magen, och hon blev andfådd redan efter tre steg.

Stackars prinsessan. Tänk om hon hade haft köttstycket kvar, då skulle hon kasta det till vargarna och själv komma undan. Eller om hon gett det till paddan – då hade han beskyddat henne för evigt. Nu var hon ensam med vargarna, och inget annat hade hon att erbjuda dom än sitt eget unga kött.

Ack, vilken saga. Hur kan den sluta annat än i olycka? Ja, fråga inte mig. Jag är paddan som fick korgen. Här sitter jag i sjön och väntar på min prinsessa. Länge har det dröjt, och längre lär det dröja. Men en dag kommer en prinsessa och räddar mig. Det vet jag, ty det står skrivet i stjärnorna...