Pojken som aldrig sade nej

Det var en gång en pojke som aldrig sade nej. Han ville alltid vara alla till lags och sade ja och ja och aldrig nej, ty han ville så gärna vara omtyckt.

Han hette Trudelutt och bodde i en stad så stor att man kunde gå från ena änden till den andra utan att träffa någon som man kände. Ändå kände pojken många, snäll och rar som han var.

En dag strosade han nedför en gata som han inte gått på förut. Där var pojkarna på den ena sidan gatan i krig med pojkarna på andra sidan. Trudelutt visste förstås ingenting om det och undrade varför de byggde barrikader.

“Hej, du där!” skrek en av pojkarna och pekade på Trudelutt. “Du är med oss, visst? Du kan plocka ekollon!”

“Ekollon? För vad? Och var?” sade Trudelutt. Och då – pang! – blev han träffad i huvudet av en. Och så var kriget i gång.

Ekollon regnade ner över dem – och mest på Trudelutt som sprang oskyddad på gatan och plockade ekollon medan hans vänner stod skyddade bakom barrikaden. Trudelutt hade snart blåmärken över hela kroppen, men han gav inte upp.

Och så, helt plötsligt, blev det tyst. Överallt hördes rop att “maten är klar” och “kom in och ät”. Och som genom ett trollslag var pojkarna borta. Alla utom Trudelutt. Han var långt hemifrån och kunde inte höra om hans mamma ropade på honom.

Han väntade. Och medan han väntade så plockade han ekollon åt sina vänner och lade dem i fina högar. När det var gjort så gick han över till den andra sidan och plockade ekollon åt dem också, ty det var så tråkigt att bara sitta och vänta.

Medan han gjorde det kom alla tillbaka. Oj, nu är jag i fiendeland och goda råd är dyra, tänkte Trudelutt. Hans gamla vänner stämplade honom genast som förrädare, men hans nya vänner välkomnade honom glatt och bad honom plocka ekollon åt dem istället.

Kriget startade igen, och Trudelutt fick ta de flesta smällarna, ty hans gamla vänner verkade hellre kasta på honom, förrädaren, än på sina gamla fiender.

Sedan började de att göra utfall och sprang tvärs över gatan för att träffa sina rivaler på nära håll. En liten pojke kom extra nära och blev infångad och fastbunden vid ett vagnshjul.

Nu har jag chansen att visa dem att jag är allas vän och inte vill skada någon, tänkte Trudelutt. Pojken grät och skrek och Trudelutt släppt honom fri. Pojken sprang några meter, vände sig om och räckte ut tungat innan han sprang tillbaka. Han var då en otacksam en, tänkte Trudelutt och skakade huvudet.

Då upptäckte några av hans nya vänner vad som hade hänt, och de skrek: “Han har gått tillbaka till de andra! Han är en förrädare! Ta fast honom!” Och så jagade de stackars Trudelutt ut på gatan där hans gamla vänner mötte honom med okvädningsord och hårda ekollon.

“Varför är ni arga på mig?” ropade han. “Vet ni inte att jag hjälpte honom lös när han grät?” sade han och pekade på den lilla pojken.

“Han ljuger!” svarade pojken, och som för att visa att han var en stor pojke som aldrig grät, så sprang han emot Trudelutt med ett ekollon i vardera handen, redo att fyra av.

Och alla hängde på. Allt gammalt groll var glömt, och de gamla fienderna gaddade sig samman mot Trudelutt, som inte hade något annat val än att springa, springa för sitt liv.

En gata sprang han, två gator. Och alla pojkarna sprang efter, högljutt skränande. Och de vuxna längs gatorna skrattade och hejdade på, ty de mindes sin egen ungdoms vilda lek. Trudelutt hade ingen hjälp att vänta.

Han sprang och sprang, tvärs igenom staden. Även då den sista pojken hade kastat sitt sista ekollon och vänt hemåt fortsatte han att springa, hela vägen hem och in i sängkammaren, där han gömde sig under sängen. Det dröjde länge innan han vågade sig ut igen, och aldrig längre än till slutet av gatan.

Så gick det för pojken som ville vara allas vän.