Mannen som sökte sin grav

Braccas tittade ut över sina ägor där slavarna redan var i arbete. Det var tidig morgon och svalt i luften. Han älskade den här tiden på dagen, då var världen hans, innan hans hustru vaknade.

Shirin… när de var nygifta hade han kallat henne för solen i sitt liv. Och nog var hon som solen alltid. Den heta eftermiddagssolen som gav honom huvudvärk.

Han hade upplyft henne, svept in henne i familjens gamla namn. Visserligen hade hennes far redan uppnått medborgarskap som tack för sina insatser i kriget. Men det var en sak att vara en uppkomling, en annan att bli ingift i en fin familj.

Han hade älskat henne för det, för att han fick ge henne det skydd och den status som bara ett ärat namn kunde ge. Och hans familj, de hade älskat henne för hennes pengar. En perfekt lösning för alla parter.

Tänk vad ung han hade varit då. Pengar kan köpa leenden men inte respekt, och hans namn inte hade samma dragningskraft som förr, på fars tid.

Det stack till i nacken, en mygga. Han slog sig i nacken och såg slavens blick, en glimt av liv i det uttryckslösa ansiktet. Hade det funnits något där? Innan han slog ner blicken, förakt? Eller var det bara inbillning?

Slaven hade varit med länge, en krigare i sin ungdom. Braccas hade ärvt honom av sin far. Svårt att tänka sig honom som krigare. En mer undergiven och trogen tjänare fick man leta efter. Men nej – där var blicken igen. Något var på gång.

Mannen som var slav tyckte också om morgonen Då kunde han utföra sina sysslor utan att bli störd. Han blev lätt störd nu för tiden. Han ville inte bli störd nu. Han kände att det var bråttom. Det var en ovanlig känsla.

Som slav hade man aldrig bråttom. Varje dag var den andra lik. Annat hade det varit i hans ungdom. Då hade han haft bråttom att bli vuxen. Sedan bråttom att visa sitt mod, vinna ära och bli en man.

Han hade funnit frid mitt i stridens hetta. Det var det svåraste med nederlaget, att inte kunna skrika hjärtat rent. Han hade stått ut med tortyren och förnedringen genom att skrika och gråta ut sin förtvivlan. De hade skrattat åt honom för det, sagt att han var en vekling. De förstod aldrig att gråten var hans viktigaste vapen. Gråten renade, liksom eld.

Mannen som var slav såg Braccas släntra över gårdsplanen på det oskyldiga sätt som alltid avslöjade den skyldige. En god slav känner sin herre lika bra som ett barn känner sin amma. Braccas gick in i redskapsskjulet. Det skjulet hade ingen rört på trettio år, och nu gick den fete mannen dit, som om han kände lukten av maten.

”På vilket sätt kan jag tjäna er, min herre?” sa han.

Braccas vände sig om. Där stod slaven, tyst och nästan osynlig med nedslagen blick. Braccas studerade honom en stund. Det var en gammal man. Sned och märkt av många hårda år. Men också smal och stark och friskt brunbränd. Han såg på något sätt både sjuk och frisk ut.

Han tittade ner på sin egen mjuka, vita kropp. Om de möttes man mot man ute på slagfältet vore inte utgången given. Han tyckte inte om det, harklade sig och sa:

”Hurm. Vad har du i säcken?”

Han har sett påsen, det här får inte ske! Jag får inga andra chanser… ”Mat som inte ens hundar vill äta.”

”Jaha? Vad skulle du med maten till?”

Sanningen är den bästa lögnen… ”Jag ska söka min grav.”

”Dina förfäders grav, menar du? Jag visste inte att… Jag menar, du hittar väl inte på något dumt nu, gamle vän? Min far, han…”

En kniv i halsen eller ett svärd i ljumsken och allt skulle ha varit annorlunda, men jag misslyckades… ”Din far var en stor man, en stor krigare, jag respekterade honom.”

”Och hans son vördar honom.”

Så många barn, men bara en legitim… ”Som sig bör.”

”Hur länge har du varit i min tjänst nu?”

Sedan du var ett barn… ”Sedan er fader lämnade oss.”

”Jaja, så klart. Men innan dess? Nåja. Du har varit länge i min tjänst, och i min fars tjänst ännu längre. Om du behöver en dag för att sköta… familjeangelägenheter, gamle vän, så…”

De låter mig inte ens rymma med värdighet… ”Tack.”

Mannen som var slav hade blivit tillfångatagen av detta folk som älskade gröt och bröd och som genom sin tröghet hade vunnit kriget utan ära.

Han hade blivit en perfekt slav för han slutade aldrig vara en krigare. Han studerade sin fiende inifrån, lyssnade och lärde, alltid tyst, alltid ödmjuk. En god slav ska verka utan att synas, liksom en god lönnmördare.

När kriget kom tillbaka visste allt om sina fiender och svagheter. Han visste hur de skulle besegras. Han satt inne med alla svar, men kunde inte dela dem med någon. Bara stå vid sidan om händelserna och vänta på katastrofen. Han hade själv blivit besegrad.

Då hans första herre, Braccas far, hade talade till dem, iförd svärd och mantel, den där morgonen han red mot fienden, visste han att hoppet var ute. Då först blev han slav på riktigt.

Braccas smekte sin hustru över ryggen. Han gillade henne sån här, han kanske borde göra det oftare. Några få ord: ”Jag behöver ditt råd.” Så enkla kvinnor ändå är.

”Ska han besöka sina förfäders grav?” sa hustrun.

”Något sådant.”

”Men vilken grav skulle det vara?”

”Inte vet jag. Skulle vara en massgrav vid ett slagfält någonstans, då.”

”Nåväl. Han har tjänat oss troget vid pass tjugo år, och dessförinnan din far lika länge. Jag antar att vi kan ge honom en halv dag ledigt. Vi ger honom något gott från köket och din gamla mantel. Det blir som en försmak av saturnalia.”

Braccas Octavius nickade. Det kan aldrig skada att hålla sig väl med Saturnus. Och vilken skada kan väl en galen slav åstadkomma. ”Vi kan bjuda in din far på festen”, sa han.

”Jag visste väl att du skulle göra det rätta till slut.”

Mannen som var slav smög inte tyst iväg i skydd av gryningen, så som han tänkt, utan blev avvinkad av halva hushållet som skrattade åt honom och ropade “io, Saturnalia”.

De trodde att han tappat förståndet, gammal som han var, och det kunde de gott tro. Kanske hade de rätt med, för den delen. Men om det här var att vara galen, då önskade han att han blivit galen för länge sedan. För första gången någonsin i sitt liv kände han sig fri.

Han hade fötts in i armén och tränats som soldat sedan sju års ålder. Han hade deltagit i många strider och stigit i graderna, stigit över sitt enkla ursprung. Men ödet ville att han åter skulle kastas ner till botten av samhället då han misslyckades med sitt viktigaste uppdrag, svek sitt hemland och blev slav hos sina fiender.

Alla drömmar han haft som ung var borta nu, nedslipade under alla år som slav. Mannen visste att han skulle han dö. Han kände det i sin kropp. Det var dags nu.

Det var därför han rymde. För dö som en fri man. När solen gick ner och de saknade honom hemma skulle han vara fredlös. Vem som helst hade rätt att döda honom. Men han var inte rädd för döden. Det enda han fruktade var att bli tagen till fånga och åter bli slav.

När han var liten hade hans far berättat sagan om den Blå fågeln.

Den blå fågeln flög under himlens kupa, fri från jordens tyngder och besvär. Ända tills molnen tryckt ner henne och regn och hagel slog henne till marken med en bruten vinge. Där fick hon halta fram, ett enkelt byte för skogens vilda djur.

Hon räddades av en man som satte henne i bur. Han hade många burar, många djur. De var alla skadade på något sätt och levde genom mannens välvilja. De levde, men de hade inget liv. Fågeln sjöng för mannen, men inga lyckliga sånger, för lyckan fanns under den blå himlen, och dit kunde hon aldrig mer återvända.

En dag glömde mannen att stänga hennes bur efter att ha rengjort den. Den blå fågelns vinge var läkt genom hans omsorg, och hon kunde fly. Hon öppnade alla burar och sa åt grävlingen att fly, råttan, igelkotten, fly! Men de ville inte…

Mannen som varit slav gick en hel dag utan att röra maten. Han hade inte tid att stanna. Nu var han fredlös, det visste han. Vem som helst hade rätt att dräpa honom. Den tanken gjorde honom fri.

Det händer oss alla, hade hans far sagt, att vi tittar upp mot himlen och känner en längtan som inte går att förklara. Då vet du vad som hänt. En blå fågel flög just förbi, och för vissa av oss kan det förändra livet för all framtid.

När natten kom mannen som varit slav till stort berg. Om han kom till toppen av berget behövde han inte gå mer. Där kunde han dö som han inte fått leva, som en fri man. Bara det sista ville han bestämma själv.

Han borde göra upp en eld, vildhundar strök omkring, det visste han. Han ville inte dra uppmärksamhet till sig och en käpp fungerade lika bra som en eld. Han åt lite mat och la sig att sova. Nästa morgon skulle han nå toppen.

I gryningen kom barndomens blå fågel. ”Vart är du på väg?” sa den. ”Jag går för att söka min grav”, svarade han. De gick tillsammans uppför berget. Det gick så lätt, ingen hunger, ingen törst. Luften var klar och lätt att andas.

För varje steg han tog blev han starkare, kände sig yngre. Solen steg upp för himlen, och han vandrade bakåt i minnet, följde sitt liv och återupptäckte gamla vänner och platser att älskat. Snart vad han vid sin ungdom, gick med sina kamrater mot krig och ära. Sedan var han en pojke som leker soldat. Där är hans far, böjd men nöjd vid sin plog. Där är hans syster som springer över fälten med vinden i håret.

Minnen blommar upp som blommor i hans spår. Han doftar på dem och glömmer bort dem för. De blåste bort med vinden och kommer aldrig mer tillbaka.

Till slut nådde han toppen. ”Är du redo nu” sa fågeln. ”Då flyger vi.”

Mannen som inte längre hade några minnen flög. Han flög till huset där han tjänat som slav, men han kände inte igen det. Han såg några män bära en på kropp. Den var illa tilltygad och såg knappt ut som en människa.

Braccas kom ut och tittade på kroppen, undrade vad som hade hänt. De sa att den gamle slaven hade dödats av vildhundar. De hade lockats dit av maten i hans matsäck. Han hade inte en chans, sa de.

Braccas bad dem att skaffa undan kroppen. Huset rustades för fest. På kvällen skulle det vara fyllt av gäster, liv och glam. Inte hade han tid med gamla döda slavar. Hans svärfar skulle också komma, det var viktigt att det blev rätt.

De flög vidare, över en stor ö, barn lekte på en stor äng. Där hade slagit stått, det sista. Så många av hans landsmän låg där, glömda under ett främmande språk.

”Det där är ditt gamla liv”, sa fågeln. ”Vi flyger vidare.”

De flög över ett stort hav där skepp seglade åt alla håll. Solen sken varmare och de närmade sig land.

Där på en kulle låg ett litet hus. En stod lutad över en plog, talade man med två barn, en flicka och en pojke. Mannen var bonde, inte krigare. Han skrattade och var lycklig.

”Vem är det där?” sa mannen utan minne.

”Det är du, om du vill”, sa fågeln.

”Det vill jag.”

Mannen tittade upp från sin plog och såg en fågel som flög mot himlen, en blå fågel, hans familjs tecken. Utan att han förstod varför fylldes han av ett stort vemod, som om han hade förlorat något viktigt.

”Berätta igen!” sa hans son. ”Hur gick det med den blå fågeln?”

”Jo”, sa han och ruskade på sig. ”En dag glömde mannen att stänga fågelbur, och den blå fågeln kunde äntligen fly och befria alla de andra djuren, men de ville inte längre fly. De hade glömt sina gamla liv och fortsatte sina liv på jorden som vanligt. Allt blev som förut, ingenting förändrades. Saker och ting förändras inte så lätt.”

”Vilken fånig saga!” sa hans son och måttade ett slag med sitt träsvärd i luften. ”Man måste fly om man får chansen!”

”Kanske det”, sa mannen. ”Endast gräshoppan ville fly, för han hade förälskat sig in den blå fågeln och ville flyga som henne, fri på himlen. Det var därför gräshoppan hoppar, för han ville nå himlen och den kärlek han aldrig kunde nå…”

”Jag tycker det var en fin saga”, sa hans dotter och sprang iväg över fältet i jakt på sin bror.

Det värkte i hans hjärta när han såg dem. De var så unga, så fyllda av liv, och så ömtåliga. Deras liv kan blåsas ut lika lätt som vinden blåser över fälten.