Kungens slott

Det var en gång en kung som bodde ensam i ett stort slott. Alla var avundsjuka på kungen som hade ett så stort slott. Och för varje dag som gick blev slottet allt större eftersom kungen hela tiden byggde ut och byggde till.

Kungen tyckte själv att han var den präktigaste kung som någonsin levat. Ingen var så fin och rik och vacker som han. Det tyckte han i alla fall själv.

Kungen hade med andra ord ett stort ego. Det var så stort att det knappt fick plats i slottet. Därför blev kungen tvungen att bygga ut slottet. Och ju större slottet blev, desto större var kungens prakt och ära. Och då växte hans ego ännu mer.

Till slut var slottet så stort att det inte gick att göra större. Då stod kungen på höjden av sin makt. Ingen kung hade större ego än han.

Kungen hyllades av folk från när och fjärran. Hans ego växte sig så stort att det inte fick plats innan för slottets väggar. De bågnade och bände och det knakade i fogarna. Och till slut sprack murbruket upp och hela slottet föll samman till en hög av grus.

Då såg alla att slottet bara var en kulis, en snygg yta utan innehåll. Och långt där inne satt kungen i sin ensamhet och grät över sitt förlorade slott. Men istället för att tycka synd om kungen hyllade folket hans stora tur, ty slottet hade gått i bitar och kungen hade inte fått en skråma. Och när kungen såg på ruinerna av sitt fallna slott förstod han att de hade rätt.

Hans ego fick fara och flyga vart det ville, ty det var en tung packning att bära på genom livet. Istället lade han ihop några pinaler i ett knyt och gick på luffen, ty det hade han drömt om sen barn.

Och vart han kom och vart han gick, så hyllades han för sin lycka. Och ju mer han hyllades för sin lycka, desto lyckligare blev han tills hans lycka var så stor att den täckte hela landet.