Kejsarinnans nya klänning

Det var en gång en sång
om en kejsarinna
som blev vrång
som ett fång med tång
i ett prång
om hon inte kunde finna
ett smycke i sitt tycke
med en fin rubin
doppad i vin
och kastad för svin
med en häpen min.

Om du sport
”Blir nåt gjort
i detta nätta land
av sand ibland?”
hade svaret blivit
”Det är skrivet
på en strand
av salt och malt
att på den tiden
var ett band av siden
viktigare än allt”.

Varje bister minister
hette Christer
och såg ut
som en strut
med ister
där de stod på sned
och präntade ned
att de väntade och led
i rådet på det stora dådet
att kejsarinnan
skulle slå det
gamla rekordet
och komma dit med flit
innan de stängde förrådet
vilket aldrig hände
ty hon kände
till en regel
skrivet på ett rivet segel
att kejsarinnan dessförinnan
måste stanna och beundra sin panna
framför varje spegel.

Så en dag kom ett lag
med skräddare som räddare
som efter ett tag
med ett behag
slog ett slag
för kläder av fläder
som man inte skräder
med läder som fäder
av bräder.

”Ty vi kommer från en by
av bly som kan sy
en klänning på en bränning
i ett hav av sav
där en båt med ståt
men utan en tåt
(kan du förstå’t)
gått i kvav”,
sade man strikt
och lade vikt
på sin gikt som på sikt
blev en dikt med flera skikt.

Sedan satt de varje natt
och sydde tills det grydde
men ingen såg
var tyget låg
då de visade ränderna
med händerna
och varje söm
som var öm
som en dröm.

Var och varannan
och de samlade dignitärerna
från de yttre hemisfärerna
baddade pannan
med vatten ifrån kannan
och kände att lyckan vänt
ty allt de såg var luft
och det var tufft
enär det är känt
och satt på pränt
att det inte är mycket bevänt
för den som inte är kompetent
att se en kjolen på vävstolen i solen
och trots att de kisade i ljuset
av ett fönster
och prisade kruset
i ett mönster
som de inte kunde se
fortsatte de att le
och nicka och började blicka
efter en flicka för att skicka
hjärtliga gratulationer
i omättliga portioner
till sin grevinna
för att vinna
ett rykte att hon tyckte
att de hade kompetens
och intelligens utan gräns
ty ingen ibland tingen
i detta rum ville verka dum
och stå stum som en krum
i en slum och säga ”Hum,
skräddaren är skum
och allt är flum.”

Till slut var det vår
och skräddarna var klara,
och satte en tiara
i kejsarinnans hår
fattas bara,
och det vällde fram folk
från många städer
som utan skam för skolk
ställde sig i rad
för en parad
genom sin stad
med kejsarinnan fram
följd av sina lamm
och hela sin uppretade släkt
som någon väckt helt fräckt
med upprepade räder
för att se kejsarinnans nya kläder
i vackert väder.

Alla hattade omkring
och skrattade i ring
och fattade ingenting
förrän en kille
– ett riktigt snille –
som inte ville få dille
kom till saken
och pekade på baken
och sade till de andra vraken:
”Jag har då aldrig sett på maken,
kejsarinnan är ju naken!”


Detta är en rimmad version av Kjesarens nya kläder av H C Andersen