Sagan om Fettpärlan

Solen lyser över de solbelysta kullarna i Boule de Suif. I den lilla staden Rouen de Maupassant går livet sin stilla gång.

Det vill säga. Allt är som vanligt på ytan. Men låter man blicken vandra neråt… längre ner… till rännstenen och källarprången, där hundar och katter bor, då ser man att ingenting är som vanligt.

Uttröttade och smutsiga krigshundar drar genom staden. De har varit med om människornas krig, och det har inte slutat lyckligt. Nu är de besegrade, utmattade och jagade på flykt undan de preussiska vargarna.

Först kommer de vindsnabba budbärarna, whippet och greyhound, som susar genom staden likt en iskall vind som förebådar sommarens slut och vinterns antågande.

Sedan kommer officershundarna, bulldoggar och mopsar, med buttra men högdragna miner. De skrävlar och skryter om hur duktiga de har varit, trots att de var de första som flydde.

Sist kommer kanonhundarna – fattiga blandrashundar som tvingats in i kriget mot sin vilja. De var de första att möta faran och de sista att fly i säkerhet. När man såg dem dra genom staden visste man att slaget var förlorat.

Och snart skulle de komma, de nya herrarna. Hunden är kanske människans bästa vän, men människan är inte hundens vän. Utländska soldater skulle flocka sig kring uteserveringarna och äta och dricka och sparka efter de hundar som vågar sig fram för att tigga.

”Det är inte bra för affärerna”, muttrade mr Bulldog och klappade sig på magen. Han hade gjort sig en förmögenhet på att sälja billig hundmat för dyra pengar till armén. Och om kriget var över, då var de goda tiderna också över, det visste han, och han skulle bli tvungen att äta upp maten själv.

”I Morrmandie är vår flock intakt, och där finns det gott om ben”, sa amiral Schnauzer och slickade sig om mustascherna. Han var med i motståndsrörelsen och hade grävt ner massor med ben i kullarna runt byn. Tyvärr hade han glömt bort var.

”Man kanske skulle åka dit”, sa s:t Bernhard som hade en öltunna under halsen. ”Jag har hört att de har ett hundsjukhus där. De kanske vill ha mitt öl. Om jag stannar här kommer de preussiska hundarna att dricka upp alltihop.”

Det var en bra idé. Redan efter ett par dagar hittade de en gammal vapendragare som skulle till Morrmandie. De tre vännerna köpte var sin biljett och satte sig i vagnen. Där satt redan några rashundar och pratade vänskapligt med varandra. Det var monsieur Danois och fru Whippet och två pudlar som satt tysta i ett hörn och tuggade på et radband.

”Vi väntar på en till”, sa vapendragaren. ”Hon kommer snart. Sedan kan vi åka.”

”Vad trevligt med lite damsällskap”, sa mr Bulldog och snurrade runt ett par varv innan han lade sig ner.

”Inte för att det är något fel på dem som redan är här”, sa amiral Schnauzer och bugade sig för de två pudlarna. De bugade inte tillbaka.

”Låt oss maka oss samman så att nykomlingen får plats”, sa s:t Bernhard utan att röra sig ur fläcken.

Då öppnades dörren, och det blev alldeles tyst i vagnen. Den sista passageraren var en katt. ”Ska ni till Mjaumandie?” sa hon.

”Mooorrrrmandie”, morrade s:t Bernhard. ”Mooorrrrmandie ska vi till.”

”Tack, då har jag kommit rätt” sa katten och steg ombord.

*

En katt! Skulle de resa med en katt? I krig fick man göra uppoffringar, det visste de, men en katt?

Det var en gladlynt och rundmagad katt som hette Fettpärlan. Alla visste vem hon var. Hon brukade sitta i människorna knä och spinna när de klappade henne på ryggen. Ibland sov hon i deras säng också, medan hundarna fick sova utomhus, i kalla hundkojor.

Snön började falla, vagnen satte sig i rörelse, ingen sa någonting. Amiral Schnauzer tvinnade sina mustascher. Mr Bulldog sög på en slocknad pipa. S:t Bernhard tittade ut genom fönstret.

Till slut var någon tvungen att säga något.

Mr Bulldog vände sig till monsieur Danois och sa något om vädret och snön som föll. Monsieur Danois svarade att snön dolde djurspåren och att det hade varit dålig jaktlycka i år. Det var krigets fel.

Amiral Schnauzer bugade sig återigen för de två tystlåtna pudlarna och passade på att sniffa dem i rumpan medan han ändå var där nere. Pudlarna mumlade ave Maria och slog honom på nosen. Men inte så hårt.

S:t Bernhard vände sig till fru Whippet och sa något om att det skulle bli gott med mat på värdshuset sedan. Och kanske lite vin till det. Fru Whippet snörpte på munnen och hoppades att de inte släppte in vem som helst på världshuset. Och så tittade hon menande bort mot katten.

Nu blev det åter tyst i vagnen. Ingen gillade att katten var där, men det är svårt att ogilla någon som sitter precis bredvid en.

Snön fortsatte att falla och det gick långsamt framåt. Alla började bli hungriga, men det var långt till värdshuset. Ack, om de ändå tänkt på att ta med sig mat! Men vem tänker på sånt när krigets vindar vänder och man måste fly i hast?

Just då plockade Fettpärlan fram en korg som hon haft under sätet. Den var fylld med god mat, och när hon dukade upp den så spreds en härlig doft i vagnen. ”Vill ni kanske smaka, mr Bulldog?” sa hon och sträckte fram en leverpastej till honom. Den doftade verkligen underbart. Nu fick han dåligt samvete för att han suttit så bredbent och trängt ut henne på kanten.

”Nej tack, jag är inte hungrig!” sa han, trots att hans mage mullrade och pastejen såg väldigt god ut.

”Ni då, s:t Bernhard, vill ni smaka?”

S:t Bernhard slickade sig om munnen men visste inte riktigt om han kunde ta emot gåvan. Han skämdes lite för att han varit så tvär mot henne. ”Kanske sen”, mumlade han.

”Men jag är i alla fall hungrig sa Amiral Schnauzer och ryckte till sig pastejen. Han svalde den i tre snabba tuggor. Sedan tittade han hungrigt på Fettpärlans korg för att se vad hon hade mer.

Det bröt isen, nu tog alla för sig av hennes mat. De var verkligen hungriga och maten smakade så gott. Snart åt alla, till och med de tysta pudlarna tog emot lite bröd och vin. Åter var det tyst i vagnen, men en trevlig tystnad, där man delade mat och värme med varandra.

Efter en stund kände hundarna att de borde säga något till katten som givit dem mat. Amiral Schnauzer började med att tacka för den goda maten, och det instämde alla i. Sedan blev det tyst igen. Vad skulle man säga nu? De tittade lite besvärat på varandra och hoppades att någon skulle plocka upp tråden och föra samtalet framåt.

”Vilken vacker päls ni har!” sa fru Whippet och klappade henne lätt på tassen, som för att visa att hon inte alls hade något emot katter, och att hennes kommentar om värdshuset förut inte hade något med Fettpärlan att göra.

Sedan satte hon en armbåge i sidan på monsieur Danois som fortfarande slickade sig om munnen. Hon ville att han också skulle säga något snällt om kattens päls eller hennes goda mat, men han hade tankarna på annat håll och sade förvirrat: ”Va? Är vi framme?”

Då började alla skratta och ingen tänkte längre på att vara sur.

Nåväl. De hade en katt ibland sig, en sällskapskatt till råga på allt, som fick grädde i skålen och kli bakom örat medan de själva kördes ut i kylan. Men det var ju inte kattens fel att människor var som de var. Kanske hade de dömt henne för hårt?

*

Amiral Schnauzer var den som frågade det alla tänkte på: ”Vad för er till Morrmandie? Eller Mjaumandie, som ni katter säger…”

”De preussiska svinen!” sa hon tvärt.

”Svin?” sa man förvånat. ”Vilka svin?”

”Svin, hundar, människor, soldater – kalla dem vad ni vill. Inkräktare är de som tar över vår vackra stad och förväntar sig att vi ska passa upp på dem. Vi ska ge dem mat och husrum och behandla dem som våra vänner medan de sover i våra sängar och äter vår mat.”

”Men madam katt”, sa fru Whippet. ”De har ju vunnit, vi förlorade, slaget är över. Är det inte bättre att komma överens med våra nya herrar och göra livet så bekvämt som möjligt? Tids nog vänder lyckan och våra gossar slår tillbaka. Då återgår livet till det normala.”

”Jag förlorar hellre allt jag äger än förlorar min värdighet" fräste Fettpärlan. "Jag skulle aldrig sitta i knät och spinna för en av de där! En av deras luspudlar kom och ville bo hos mig. Jag klöste honom så han sprang iväg med svansen mellan benen. Sedan kunde jag inte stanna kvar.”

”Ni talar som en sann patriot”, sa monsieur Danois. ”Jag har ett par officershundar som bor på min herrgård. Tänk att behöva vara trevlig och vifta på svansen för dem hela dagen. Det är inte lätt.”

”Hellre flyr jag!” sa Fettpärlan som ni var alldeles röd om nosen av upphetsning. ”Har ni hört ryktet om den där byrackan som sålde skämd mat till våra soldater så att de blev sjuka, och sedan hade hemliga förråd med god mat som han sålde till våra fiender?”

Nu blev mr Bulldog röd om nosen och plockade upp en nosduk som han snöt sig i.

”Och har ni hört”, fortsatte Fettpärlan, ”om den där byrackan som grävde ner ben längs med hela gränsen? Det fanns gott om mat för fienden när de kom. Jo jo, det finns de som vet att tjäna pengar på andras olycka. Får jag veta vem den byrackan är så ska han få känna på klorna, var så säker!”

”Ni vet alltså inte vem den där byrackan är?” sa amiral Schnauzer och torkade sig i pannan med sin nosduk. ”Det var ju synd. Tänk vilka jyckar det finns, va? Vad säger ni? Bedragare, tjuvar, fy! Såna vill vi inte ha att göra med.”

”Var inte orolig, madame katt”, sa s:t Bernhard. ”Ni är bland hederligt folk här och vi är snart framme vid värdshuset. Jag tror vi stannar över natten där och fortsätter i morgon. Ska bli gott med middag och en korg att sova i.”

*

Äntligen kom de fram till värdshuset, där de genast satte sig under bords och slickade tallrikar med rester av köttsoppa, märgben, pastejer och kaninstuvning. Amiral Schnauzer hittade en kanna öl som han stack in huvudet i och behagfullt slickade ren. Hans muscher blev alldeles våta.

Just som de kände sig uppvärmda kom en Schäfer fram med kask på huvudet och svärd i sidan. Det var en officershund, fienden.

”Mien mensch önskar talen med frau katten!” sa han med utländsk brytning.

”Aldrig i livet! Jag talar inte med människor som klampar in med stora stövlar i andras hem och luktar surkål”, sa Fettpärlan.

Hundarna blev förskräckta då de hörde detta. ”Så talar man inte till människorna”, sa de. ”Bättre att sticka svansen mellan benen och vika öronen bakåt.”

Fettpärlan gick med på att prata med människan. ”Jag gör det för er skull”, sa hon. När hon kom tillbaka var hon djupt upprörd. ”Kan ni tänka er”, sa hon, ”han ville att jag skulle ligga på hans bröst hela natten och spinna! Han hade svårt att sova, sa han. Mitt sällskap skulle trösta honom, sa han.”

”Vilken människa”, sa hundarna. ”Vilken fräckhet. Först invaderar de vårt land. Sedan kräver de att oskyldiga katter ska gosa med dem så att de kan sova.”

Snart var alla mätta och lade sig för att sova. Nästa morgon kom herr Schäfer tillbaka och frågade: ”Mien mensch undrar om frau katten har ändrat sin åsikten?”

Nej, det hade hon verkligen inte! Herr Schäfer fick lomma därifrån. Hundarna tyckte att Fettpärlan var en riktig patriot och berömde henne för hennes mod.

När de ätit sin frukost och skulle resa var vagnen inte klar, och där låg vapendragaren och sov! Vad var detta? ”Hörru, din drummel! Har du inte fått order om att spänna för vagnen?” sa de och ruskade liv i honom.

”Jo”, sa han, ”men sedan fick jag order om att inte spänna för den. Herr Schäfer sa att ni inte fick resa vidare förrän hans herre har fått sin vilja fram med fröken mademoiselle katt.”

Vad var nu detta? Skulle de inte få resa förrän katten hjälpt den stackars människan att sova? Och varför skulle de drabbas av hans sömnlöshet? Det var ju katten han var ond på, inte dem.

Hela dagen gick och alla hade tråkigt.

Monsieur Danois tog med sig fru Whippet på en promenad till lagården, och där stötte de på ett gäng preussiska råttor som arbetade med att hugga ved och tvätta tvätt och bada barn. Det var preussiska krigsråttor som följt med armén. De bodde nu hos de råttor vars land de invaderat, men till skillnad från människorna höll de sams och hjälptes åt.

”Vi fattiga måste hålla samman!” förklarade en bullbakande råttmamma och torkade sig om morrhåren. ”Dessa arma gnagare har tvingats in i armén, precis som våra män. De har fruar och barn hemma och oroar sig för dem, så som vi oroar oss för de våra. Krig är för de stora, för människor och hundar. Vi råttor försöker bara överleva så gott det går.”

När kvällen kom satte sig alla under bords igen, men den här gången var stämningen tryckt. Alla tittade surt på Fettpärlan och undrade om hon skulle sova hos människan i natt. Hon behövde ju inte säga något till dem. Bara smyga sig in till honom och spinna som en katt. Sedan kunde alla resa nästa morgon.

Vad var det för fel på henne egentligen? Hon låg ju i människors knän för jämnan och spann och fick kli bakom örat och grädde om nosen. Visserligen var herr Schäfers herre en inkräktare, en soldat i stora stövlar som luktade surkål, men än sen då? Krig är krig. Tänk om krigets vindar vände och striderna kom hit till värdshuset? Då skulle de bli kanonmat allihop istället för att sitta i trygghet och gnaga ben i Morrmandie.

Visst var kattskrället själviskt som höll så hårt på sina patriotiska principer om att inte spinna för fienden?

*

Herr Schäfer kom punktligt och frågade om frau katten ändrat åsikt. Och det hade hon inte. Scenen upprepades vid frukost nästa dag, och sedan på middagen och vid kvällsvarden.

Till slut fick hundarna nog. De måste övertala katten att ge med sig. Hon måste offra sig för allas bästa. Det om något vore en patriotisk uppoffring!

De mjukade upp henne genom att berätta om berömda katter som gjort uppoffringar för det allmännas bästa. Som katten Solomon som störtade Blofeld i en skorsten. Eller Thomas O'Malley som räddade Duchesse och hennes tre kattungar när de gått vilse i Paris. För att inte tala om Mästerkatten i stövlar som förvandlade en fattiga mjölnarsonen till adelsman.

Fettpärlan verkade inte rubbas av detta, så de fortsatte att berätta om heroiska katter. Som den niosvansade katten som hjälpt så många sjömän över de sju haven. Och kattgudinnan Bastet som var glädjens och musikens gudinna. För att inte tala om Muezza, katten som räddade profeten Mohammad från en giftorm. Som tack för det gjorde han så att katter alltid landar på tassarna när de föll. Tänk på det, du!

Fettpärlan började mjukna vid talet om alla dessa hjältar. Hundarna märkte det. Och de fortsatte att berätta om katter som Jansson, Findus och Gustav.

Sedan övergick de till hundar som Barry, den första räddningshunden, och den berömda Moustache som räddade den franska flaggan. För att inte tala om Karl Pompe XII som alltid sov i sin husse säng.

Amiral Schnauzer blev så rörd att han rent av bröt ut i sång:

Mången stolt och fager mö
önskade som Pompe leva,
tusen hjältar eftersträva
att så som Pompe dö.

Sedan övergick man till att berätta om alla de hjältedåd de själva skulle utföra i Morrmandie, om de bara kom dit. De skulle förse soldater med hundmat, fin hundmat. Och gräva ner alla hundben, så de inte föll i fendens händer. Och pudlarna skulle vårda de sjuka på sjukhus. Och s:t Bernhard skulle ge dem öl. Ja, det fanns ingen hejd på allt de skulle göra, bara de kom fram till Morrmandie.

Till slut veknade Fettpärlan och sa att hon kanske skulle göra människan till viljes, men bara för deras skull.

När Herr Schäfer kom och frågade om frau katten ville spinna för hans mensch kröp hon fram under bordet och följde med hunden upp till övervåningen.

Nu blev det fart på festen. Alla var upprymda och glada över att de äntligen skulle få åka nästa morgon. De beställde in grädde och champagne och skålade för sin egen listighet.

*

Nästa morgon var de redo tidigt. Vapendragaren hade vagnen redo. Alla hoppade in och rullade ihop sig i höet. Just som vagnen satte sig i rörelse kom Fettpärlan utspringande och hoppade upp på vagnen. Hon var tovig i pälsen och såg alldeles yrvaken ut. Hundarna drog sig bort från henne. Hon luktade surkål och fotsvett, krutrök och skäggsnus. Hon luktade människa!

Fettpärlan kände det också, men hur hon än slickade sin päls ville inte lukten försvinna. Hon behövde ett bad med tvål och parfym i Mjaumandie. Under tiden fick hon ligga där och skämmas, ensam i ett hörn. Ingen pratade med henne. Ingen ville ens se på henne där hon låg och var ledsen.

Efter ett tag började hundarna bli hungriga, och den här gången hade alla tagit med sig matsäck, alla utom Fettpärlan som glömt det i all hast. Hon hade inte ens ätit frukost och var hungrigare än de andra. Det är ett hårt jobb att ligga vaken hela natten och spinna...

Men ingen brydde sig om henne. De åt sin mat under tystnad. Ingen frågade om hon ville ha. Först blev hon arg, jättearg. Tänk, här offrar hon sig, så att de kan sätta sig i säkerhet, men fick hon något tack för det? Nej, de låtsades inte se henne!

Vreden gick över och hon blev ledsen. Hon tänkte på sitt hem som hon tvingats överge. Hon tänkte på sin mor och sina kattungar som bodde i en lagård på landet och som hon inte kunde hälsa på så länge kriget varade.

Hon tänkte på maten som hon bjudit alla hundar på när de var hungriga. Och hon fick ingenting. Och nu kom tårarna. Fettpärlan grät tyst i sitt hörn medan hundarna åt upp den sista maten. Amiral Schnauzer lutade sig belåtet tillbaka och log för sig själv, som om han kommit på ett bra bus. Och så började han nynna på en sång.

När kattmor har lagt de elva små barnen
och bundit fast dem i svansen,
då sjunger hon sakta för elva små barnen
de vackraste ord som hon känner.

Alla kände till den sången och tyckte att amiral Schnauzer visade prov på dålig stil som sjöng den. Men ingen sa något. De skämdes nog för att de varit dumma, men var för stolta för att ändra sig.

Amiral Schnauzer fortsatte att sjunga.

Ho aj aj aj aj katt,
ho aj aj aj aj katt…

Och bakom hans röst hördes Fettpärlans snyftingar och gråt.

Ho aj aj aj aj katt,
ho aj aj aj aj katt…


Denna saga bygger på boken Fettpärlan av Guy de Maupassant. Tänk på den här sagan nästa gång du läser den.