Droppen från toppen

Denna saga är tänkt att behaga
en publik på ett fik
där man äter mandlar,
ty den handlar
om droppar som hoppar
från skyn över byn
där jag tror att jag bor.

Enligt sägnen kommer regnen
hit med flit från söder
med systrar, bröder
och kusiner
till delfiner
som gör lustiga miner.

Ja, jag vet.
Det saknar rim och reson
som att stoppa lim i en kalkon
men det var en dag som denna
då jag fattade min penna
och utan att klaga
skrev denna saga
om droppen som föll från toppen.

Hennes min var fin
då hon singlade genom natten
och minglade med vatten
och dinglade med hatten,
högt över katten.

Morgonen var svart
och hon undrade vart
hon skulle landa,
kanske på en panda?

Eller skulle hon finna ett lag
som ville vinna en sport av någon sort
där man kollar på bollar
och där man denna dag
(vad vet jag)
var en droppe kort?

Eller skulle detta lopp
sluta i en kopp med te
— ja, se då skulle hon le
minsann lite grann
för det har hänt
en gång förut
och är känt
i en sång
som är så lång
att den saknar slut.

Droppen tittar ner och ser
en man i kjol
som sitter på en stol
och spelar cool.

Nej, där vill hon inte landa
så sant som hon heter Amanda
och vem kan klandra den andra
som på denna jorden vandra?

Hon undrar om det räcker
att hon sträcker sig ut
och slår en knut
på sig själv som en älv
för att inte resan ska sluta i nesan
att stanna på mannens panna.

Det slutar dock med en chock
då hon landar i hans block
som en säck med bläck
som springer läck och blir en fläck
som måste väck.

Hon slant över bokens kant
och rymde medan det skymde
från denna fjant som helt galant
erkände att allt som var sant.


Detta är en rimmad version av Den förnäma regndroppen