Alfasnodd och Rundbylting

Jag är kär i dig, sa Alfasnodd till Rundbylting. Är du kär i mig?
Jag vet inte, sa Rundbylting.
Vet du inte?
Jag vet inte vad kär är. Är det en lek?
Man blir i alla fall glad av den, sa Alfasnodd.
Hur leker man kärlek? undrade Rundbylting.
Jag vet inte, sa Alfasnodd.
Vet du inte?
Jag kan inte reglerna.

Då ska vi ta reda på det! sa Rundbylting. Hur börjar man? Jo, sa Alfasnodd, först ska man bli yr i huvudet och svag i benen, så man knappt vet vad man gör. Sedan släpper man taget och ser vad som händer.

De gick till en glänta där fåglarna flög och blommorna blommade. Rundbylting satte ögonbindel på Alfasnodd och snurrade honom runt, runt tills han blev vimmelkantig och stapplade in skogen och gick vilse.

När han tog av sig ögonbindeln visste han inte var han var. Vi ska gå ditåt, sa han till Rundbylting och pekade med hela handen. Nej, svarade Rundbylting och pekade åt andra hållet, vi ska gå ditåt. Hur kan vi gå ditåt när vi kom härifrån, sa Alfasnodd surt. För att vi kom härifrån och ska gå därifrån, sa Rundbylting ännu surare.

De skulle just till att gräla om saken då ett stort brööl ekade genom skogen. Det måste vara en brötmule! sa Alfasnodd. Han kanske vet hur man leker kärlek Vi går dit!

En brötmule satt vid en bäck och brölade. Om du inte vet vad bröla är drick ett glas vatten och vråla ”bröööööl” samtidigt som du skakar på huvudet och fladdrar med läpparna. Bli inte ledsen om du blöter ner hela köket. Det ska man göra.

Rundbylting tittade upp på brötmulen och sa Goddag, herr Brötmule! (Rundbyltingar kan vara mycket artiga före klockan tolv.) Vet du vad kär är? frågade hon. Om jag vet! vrålade brötmulen så det ekade i hela skogen. När man är kär får man bröla och slafsa mule så mycket man vill. Fast man måste vara två. Så här!

Brötmulen sög upp vatten i bäcken. Satte sedan mulen mot Rundbyltings mage och brölade allt vad han kunde samtidigt som han slafsade och slängde med läpparna. I vanliga fall ska fru Brötmule stå mule mot mule och göra samma sak, men nu fanns bara lille Rundbylting där. Hon ramlade baklänges och sveptes bort av vattnet som förvandlade bäcken till en fors.

Oooooooiiiiihhhhh… Hjälp! Där flöt hon iväg.

Vart tog hon vägen? undrade brötmulen, men då var Rundbylting redan försvunnen. Och Alfasnodd också. Han sprang längs med bäcken som nu var en fors. Vattnet kastade Rundbylting hit och dit, och nu närmade hon sig ett stort vattenfall.

Alfasnodd sprang det snabbaste han kunde. Han svingade sig ut på en trädgren och fångade Rundbylting, just som hon skulle åka över vattenfallet. Han lyckades dra upp henne och de satte sig flåsande i gräset.

Kärlek är en farlig lek, sa Rundbylting. Jag ska tända en eld och värma dig, sa Alfasnodd. Det behövs inte, jag har eld! sa någon bredvid dem. Det var en pyrling som satt på en pyrande pyrstack. Jag har eld, sa pyrlingen och pekade på pyren bakom sig där det pyrde överallt.

Det bubblade och rök mellan tuvorna. Det låg som en dimma över hela nejden. Alfasnodd sa: Vet du vad kär är? Nog vet jag det, alltid! sa pyrlingen. Kärlek är när våren kommer och man tänder fyr i pyrlandet så att snön pyr bort och våren pyr i bröstet. Följ med mig! ropade han och hoppade ner på en tuva.

Alfasnodd och Rundbylting tyckte det verkade spännande så de följde efter. De hoppade från tuva till tuva medan elden pyrde mellan dem och värmde deras blöta fötter. Snart var de varma igen.

Hopp! Hopp! Hopp! Alfasodd hoppade så fort att han inte märkte att både Rundbylting och pyrlingen hade stannat bakom honom och ropade åt honom att stanna. Hopp! Hopp! Oj! Nu kom han inte längre. Det pyrde och rykte överallt omkring honom. Han kunde inte hoppa framåt. Han kunde inte hoppa bakåt. Han satt fast!

Rundbylting måste rädda Alfasnodd! Hon hittade en istapper som hängde i en bergsskreva och var cool. Du kommer med mig! sa hon och sprang till Alfasnodd. Med hjälp av istapper hoppade hon stavhopp över de pyrande eldarna och landade bredvid Alfasnodd. Hej hopp, sa hon, tog Alfasnodd på ryggen och hoppade tillbaka innan istappers hjärta smalt.

Nu måste vi verkligen gå hem, sa Rundbylting. Men var är hem? De såg sig omkring och såg en Benstöring stå ensam på ett fält. Kan du hjälpa oss att hitta hem? sa Alfasnodd. Vi bor där solen går upp på morgonen och ner på kvällen. Vet du var det är?

Hrrrrrmmm, knorrade benstöringen. Han hade inte talat med någon på ett hundra femtio år, så det lät som grenar som vreds och bröts av när han sa något. Sist jag tittade efter gick solen ner där borta, sa han och viftade lite med ögonbrynen, men det var länge sedan så det kan ju ha ändrats nu.

Då går vi dit, sa Alfasnodd och Rundbylting. Hand i hand gick de. Över stock och sten, bäckar och berg. Vägen var lång och solen började dala. De visste inte var de var, men så länge de var tillsammans var de trygga, för de hjälpte varandra – och till slut hittade de hem.

Där träffade de en mossing som satt på en solvarm sten och ruvade på en hemlighet. Han om någon borde veta vad kärlek är, sa Rundbylting, och så berättade de om de varit med om under dagen. Mossingen viftade lite med mossan och sa:

Ni vet redan vad kärlek är, för ni har redan upplevt den, sa han. Ni har varit med om allasköns äventyr och faror. Ni har upplevt roliga saker och hemska saker. Och hela tiden har ni hållit samman och hjälpt varandra. Det är kärlek, det!

Jaha, sa Rundbylting och gjorde sig klar för att sova. Då har vi lekt kärlek hela dagen då, utan att veta om det?

Joho, sa Alfasnodd som också han ville sova. Vi har väl det. Och vet du vad – jag tycker vi gör det i morgon också.

Det gör vi, sa Rundbylting, för det var roligt.